Markus Blomberg

Musiken 2011; as on Spotify

2011-12-27T15:50:00.000+01:00

Troligtvis är den musik jag lyssnat mest på i år Pink Friday av Nicki Minaj och Let England Shake av PJ Harvey, jämte singlar av Rihanna och Beyonce. Men men.

Jag varken orkar eller hinner dock göra några kvalitativa eller kvantitativa bedömningar i listform. Orkar inte heller skriva motiveringar. Men men.

Så utan bök och stök -här lägger jag upp de femtio album jag har lyssnat mest på / tyckt bäst om under 2011. För enkelhetens skull har jag valt skivor som ligger uppe på Spotify, vilket innebär att det är mer än en hel del favoriter som faller bort. Men men.

Upptäckte också att en del skivor jag trodde skulle hamna på listan inte gjorde det, som Bon Iver och M83. Men men.

Utan inbördes ordning eller djupare tankar: here goes.

-----------

Destroyer - Kaputt

Strbkt - STRBKT

araabMUZIK - Electronic Dreams

Azari & III - Azari & III

John Maus - We Must Become the Pitiless Cencors of Our Selves

Shabazz Palaces - Black Up

Little Dragon - Ritual Union

Oddisee - Rock Creek Park

Dirty Beaches - Badlands

Lotta Wenglén - Thanks For Your Generous Donations!

Blanck Mass - Blanck Mass

Eleanor Friedberger - Last Summer

Lone - Emerald Fantasy Tracks

Zomby - Dedication

Oneothrix Point Never - Replica

Tim Hecker - Ravedeath, 1972

Tape - Relevationes

Skriet - Det beslutande organet

Tory Y Moi - Underneath The Pine

Kurt Vile - Smoke Ring For My Halo

Gold Panda - Companion

PJ Harvey - Let England Shake

Nicolas Jaar - Space Is Only Noise

Washed Out - Within and Without

St. Vincent - Strange Mercy

War On Drugs - Slave Ambient

Twin Sister - In Heaven

Blouse - Blouse

Cass McCombs - Humor Risk

Drake - Take Care

Martyn - Ghost People

Common - The Dreamer, The Believer

James Ferraro - Far Side Virtual

Mary J Blige - My Life II... The Journey Continues (Act 1)

Korallreven - An Album by Korallreven

Kendrick Lamar - Section. 80

Jonathan Johansson - Klagomuren

Youth Lagoon - The Year of Hibernation

Loney Dear - Hall Music

Atlas Sound - Parallax

Spectrals - Bad Penny

Real Estate - Days

WU LYF - Go Tell Fire To the Mountain

Girls - Father, Son, Holy Ghost

James Blake - James Blake

Fleet Foxes - Helplessness Blues

Panda Bear - Tomboy

Forest Fire - Staring At the X

Slow Club - Paradise

Richard Buckner - Our Blood

Om Waidelich strukturreformistiska anslag och Socialdemokraternas nya ekonomiska politik

2011-11-20T16:34:00.001+01:00

Var befinner vi oss i världen i dag?

Ingenting talar för att de grundläggande intressemotsättningarna mellan höger och vänster har upphört eller upplösts i det samhälle vi nu lever i. Tvärtom. Vi märker det i attackerna mot den gemensamma sektorn och de samhälleliga transfereringssystemen. Ja i vissa fall tycker jag mig se dem blottläggas allt tydligare i vår samtid vad gäller till exempel synen på fördelning, inflytande, trygghet - och sysselsättning. Också här i Sverige.

Runt om i världen, framför allt i borgerligt styrda länder likt vårt eget, har massarbetslöshet kommit att betraktas som ett bestående fenomen i den moderna samhällsbilden. Något man är tvingad att leva med.

Stig Dagerman skrev att "i tider som saknar hopp finns inte något värre fängelse än framtiden".

Att denna oro spridit sig över den europeiska kontinenten de senaste tre åren står bortom tvivel. Men en framtidsrörelse kan skapa förutsättningar att bryta denna känsla av misstro och vanmakt. Socialdemokratin är en tro på politiken.

Ska Socialdemokratin ha ett existensberättigande måste man därför förmå stå upp som motbild till detta resignerande inför den individuella och kollektiva tragedi massarbetslösheten innebär, samt förmå prestera ett politiskt alternativ för att bryta den.

Det räcker inte med att tala om full sysselsättning. Man måste också leverera en politik för det. Detta är avgörande för Socialdemokraterna, vilket Kajsa Borgnäs skrev klokt om redan dagarna efter valet 2010.

Jag vill tala om människan som mått. Jag ska göra det ur ett makroperspektiv, vilken kanske låter paradoxalt. Förhoppningsvis förstår man dock hur jag tänker när man läst inlägget.

Lju(s) i mörkret

Jag tycker mig ana en ljusning nu. Socialdemokraternas ekonomisk-politiske talesperson Tommy Waidelich presenterade i veckan ett utkast som ytterligare preciserade vilken ny ekonomisk politik partiet vill bedriva. Det rör sig om två konkreta målsättningar som man nu vill utreda möjligheterna kring.

I dokumentet "Högre ambitioner för Sverige - Nya mål för den kunskapsbaserade ekonomin" skriver partistyrelsen att:

statsbudgeten kompletteras med ett sysselsättningspolitiskt ramverk innehållande till exempel mål om antalet arbetade timmar och sysselsättningsgrad
vid sidan av befintligt mål för offentligfinansiellt sparande se över möjligheten att utarbeta ett mål för de statliga investeringarna i reala tillgångar

"Det finns alltid en risk att investeringar som ger effekt först på sikt trängs undan till förmån för till exempel sänkta skatter", sa Waidelich. How very true. De kan tvärtom ha effekten att de omöjliggör dessa nödvändiga investeringar.

"Enligt finansdepartementets beräkningar är reformens självfinansieringsgrad bara 25 procent. Skattesänkningarna har därmed en alternativkostnad och innebär att man prioriterar bort satsningar på infrastruktur, omsorg, vård, utbildning och andra centrala samhällsfunktioner." skrev Marika Lindgren Åsbrink, Dany Kessel m.fl. i Sydsvenskan i våras kring den 5:e jobbskatteavdraget. "Sänkt skatt ger få nya jobb"

Socialdemokraterna försöker nu orka något annat att spela matchen på de borgerligas planhalva. Waidelich pratar om ett behov av ett sysselsättningspolitiskt ramverk som styr de politiska insatserna mot det övergripande målet om full sysselsättning. Det här känns som ett steg i rätt riktning på "de små stegens långa marsch".

Mycket positiv ställer jag mig till ett mål för de statliga investeringarna i reala tillgångar. Det har varit eftersatt. Som Katrin Kieolos skrev i Aftonbladet i veckan: "Järnvägen havererar och kraftnätet håller inte. När vi får elräkningen eller väntar på tåget önskar vi sannolikt att politikerna hade investerat mer i dem, i stället för att ge oss någon hundralapp i sänkt skatt för att vi skulle ge dem vår röst i ett val för åtta år sedan."

Detta kan vara ett par gedigna steg för att flytta sig från den borgerliga planhalvan. Jag ser fram emot resultaten av partiets fortsatta utredningsarbete kring detta.

Men hur bör man gå vidare?

Vi behöver mer av strukturreformistiska anslag

En av de mer intressanta skrifterna jag har läst i år är "Den globala utmaningen och jämlikhetens grunder", av Örjan Nyström och Anders Nilsson. Den gavs ut av Arbetarrörelsens Tankesmedja som en del av deras idésatsning "Socialdemokratins utmaningar", denna om full sysselsättning. Tankesmedjan presenterade tankegodset kring strukturpolitiken som;

"Strukturpolitik handlar om att se helheten av de olika politiska förslag som läggs fram; att binda ihop arbetsmarknadspolitik, bostadspolitik, utbildningspolitik, näringspolitik, miljöpolitik, lönebildning osv. till en helhet som tillsammans främjar det samhälle man vill skapa.

En socialdemokratisk reformistisk politik måste ta avstamp i en sådan mer långsiktig och djuplodande förståelse av samtidens utmaningar för att hamna rätt, på både kort och lång sikt."

Nyström och Nilsson ställer sig kritiska till både nykeynsiansismen och de neoklassiska lärorna, och menar att verkligheten talar emot att samhällsekonomin skulle vara ett i grunden självreglerande system.

Likt Rudolf Meidner och Gösta Rehn menar de "politikens företräde över ekonomins", och att man medvetet kan omforma de institutionella ramarna för att med marknadens dynamik som motor kan leda samhällsutvecklingen i en viljebestämd riktning. Inom kapitalismen är den marknadsdrivna strukturomvandlingen helt enkelt den mest potenta samhällsomdanande kraften.

Men rekordårens institutionella ramverk är inte lösningen - så klart. Tiden har sprungit ifrån Rehn-Meidner-modellen. Detta resonerar Jimmy Sand kring i sitt intressanta inlägg "En strukturreformistisk ansats". Den definitiva brytpunkten kom när inflationsmålet överordnades sysselsättningsmålet.

Jag ska inte gå in på alla enskilda förslag i Nyströms och Nilssons skrift utan väljer att enbart rekommendera den varmt. Men vad menar jag behövs tänkas kring ekonomin av Socialdemokratin?

Omforma de institutionella ramarna

Vi har en finans- och vinstledd tillväxtregim där kortsiktiga finansiella vinster prioriterats före produktiva investeringar.

Den tredje vägens politik omfamnade avreglerade marknader och ökande inkomstskillnader. De sista resterna av förtroendekapitalet för denna inriktning utraderades med finanskrisen. Från 2008 och framåt har vi sett effekterna detta har haft för den reella ekonomin, för människor.

Socialdemokraterna måste förstå denna samtid.

Jag tror att en välgörande institutionell reform skulle vara att jämte Riksbankens inflationsmål lägga ett sysselsättningsmål. Den svenska penningpolitiken har varit för stram. Vi behöver en räntepolitik med full susselsättning som mål. Detta har varit min och fleras uppfattning sedan tonåren, men nu börjar debatten följa med.

Att en lägre arbetslöshet kan vara fullt förenlig med lägre inflationstakt på längre sikt visar till exempel Tony Johansson och Josef Taalbi förtjänstfullt i sin analys till Arbetarrörelsens Forskarnätverks eftervalskonferens 2010, "Full sysselsättning och ekonomisk politik" (från sid 53).

De menar att det vore önskvärt för Riksbanken att frångå det strikta inflationsmålet för att skapa förutsättningar för tillväxt och för att undvika utslagning av långsiktigt hållbar produktionskapacitet. De menar att en aktiv och omfattande innovationspolitik här skulle spela en stor roll för kapitalbildning och sysselsättning, men också inflationen.

"En sysselsättningsorienterad politik skulle dock tillsammans med en politik för strukturomvandling skapa en lönedriven tillväxt som är förenlig med såväl låg inflation som minskade inkomstklyftor. [...] En ökning av löneandelen skulle snarare leda till ett omvandlingstryck som förbättrar konkurrensen och därmed sänker priseffekterna. En lönedriven tillväxt skulle alltså kunna skapa ett starkare omvandlingstryck i äldre branscher.

Jag tror i sammanhanget också att det är helt avgörande med jämställda löner. Där finns mycket att göra, men sett till institutionella reformer så gillar jag TCOs förslag om att Medlingsinstitutets instruktioner ska ses över och omformuleras i syfte om att uppnå jämställda löner.

Likaså behöver Socialdemokraterna svara mot universallösningen att alla ska bli entreprenörer. Det är ett ohållbart fokus. Den offentliga sektorn kan med expansion bidra till att bekämpa arbetslöshet, och en politik för innovation och tillfört kapital kan göra att den privata ekonomin kan anställa fler - också framåt.

Skattesystemet behöver ses över

Jag sätter även stort hopp till den skatteöversynsgrupp Socialdemokraterna talat om, och hoppas på en utbredd dialog med det civila samhället. Vi behöver ett samlat grepp kring hela skattesystemet. Man kan inte tänka skatter separat från näringspolitiken, arbetsmarknadspolitiken eller välfärdspolitiken.

Skattesystemet behöver dessutom vara översiktligt och transparent. Det skapar en förutsägbarhet som också skapar legitimitet och förståelse för skatteuttaget. Den avdrags- och subventioneringshysteri som präglar den borgerliga skattepolitiken eroderar istället översiktligheten och legitimiteten, och minskar det så kallade "reformutrymmet".

(Överhuvudtaget behöver vi fundera på hur vi diskuterar "reformutrymmet", vilket Elin Molin skrivit om i sitt inlägg "Reformutrymmet och välfärden").

Människan som mått - inte kapitalet

Socialdemokratin har nu tagit några viktiga steg på vägen. Det finns mycket kvar att tänka kring - jag berör oerhört lite här i detta inlägg.

Men vi har börjat formulera lösningar som genom genom konkreta effekter i människors arbetsliv och vardag skulle kunna bryta vanmakt och misstro, och bryta känslan av framtiden som ett fängelse.

I fokus står människors ökade möjligheter, till allas gagn. Fokus på den reala ekonomin leder till att man ändrar fokus till den enskilda människan. I den strukturella ansatsen och generella politiken. Vi kan aldrig acceptera en enda människa som drabbas av utslagning.

För som Ragnar Thoursie skrev i Sundbybergsprologen:
"Människan, ej månen, är alltings mått vid Bällstaviken".

Fasa och oändlig sorg - obändig solidaritet och kärlek

2011-07-23T13:33:00.002+02:00

Vi är många som famlar i mörkret i dag. Söker efter ord för att beskriva den lamslående fasa och sorg som river upp själ och hjärta. Det känns i varje enskilt hjärtslag, i varje tår som bränner över kinderna. Jag gråter så jag inte kan andas, i sorg över dem som har tagit sitt sista andetag.

Vi bearbetar sorg och oro olika. Jag brukar skriva för att samla mig. Det är väl därför jag gör det i dag. För att försöka förstå något jag aldrig helt kommer att kunna ta in. För att samla tankar ur den känslostorm som ridit mig genom nattens mardrömmar.

I sociala medier möter jag bestörtning och förtvivlan från meningsfränder världen över. Från kamrater inom Ecosy och IUSY, PES och SI. Från den globala fackföreningsrörelsen. Detta har varit en attack mot oss alla, till synes sprungen ur ett ofattbart hat och förakt mot människor bara för att de valt att engagera sig som socialdemokrater.

Jag var engagerad i SSU i över tio år. Många av mina allra närmaste vänner har jag mött under den tiden. Under kaffekokande i klubblokalen, flygbladsskrivande på expeditionen, på manifestationer på gator och torg. Under kurshelger och kongresser. På sommarlägren.

Sommarlägren. Bland det allra finaste vi har. Unga engagerade aktivister som samlar sig tillsammans. Som spelar fotboll. Arrangerar seminarier och studiecirklar. Lagar mat tillsammans. Sover tillsammans. Sitter kring lägereldar och sjunger tillsammans. Blir kära och hittar vänner för livet, tillsammans och var och en för sig.

Jag tänker tillbaka på alla de sammankomster jag varit med och arrangerat, burit och deltagit på. Kongresserna och kurshelgerna. Alla gånger jag varit kursledare på Bommersvik, Klostersågen och hos olika SSU-distrikt. Jag tänker tillbaka på mina sommarläger med SSU. Glädjen. Kraften. Allt det fina.

Jag tänker i dag på alla de vänner och kamrater från AUF som har varit med där. På valläger och i valrörelser. På våra kongresser, kurser och konferenser. På våra nordiska kamratträffar mellan organisationerna. Jag tänker på alla de kamrater vi lärt känna när vi jobbat i norska valrörelser. När vi har besökt Utöya.

Utöya. AUFs paradis på jorden. Samlingspunkten för den norska unga arbetarrörelsen. Denna lilla, lilla ö man går över på fem minuter. På husen som AUF:arna själva underhåller och driver, bygger till och reparerar. På kullen där man sitter och lyssnar. Platsen där vänskaper och förhållanden inletts. Där engagemang och tro på en bättre värld har funnit näring och växt i styrka. I går blev Utöya i stället ett helvete på jorden.

Det blir så ofattbart hemskt. Så overkligt och fasansfullt.

Norges arbetarrörelse har blivit attackerad i centrat av sitt engagemang, i det allra finaste, där det kanske gjorde som allra mest ont. Den internationella socialdemokratin står i dag sida vid sida med våra norska vänner som sörjer sina fallna barn och ungdomar.

Alla vi med vänner som var där famlar i mörkret. Uppdateringar och sms från kamrater som klarat sig blandar hos oss lättnad över att de är vid liv, med fasa över vad de berättar om – de som inte kan berätta. De vars anhöriga fortfarande inte fått kontakt och heller inte kommer att få det. De föräldrar och syskon som stolta låtit sina barn åka på ett politiskt sommarläger på en ö. Jag kan inte ens försöka förstå hur de har det i dag. De anhöriga som ännu inte vet. Som aldrig får träffa sina kära igen.

Mitt hjärta är med alla vänner som förlorat nära och kära, gamla vänner och nyfunna meningsfränder. Där den nyfunna vänskapen aldrig fick växa sig stark till en livslång kamratskap, så som mina träffar på ungdomslägren fick göra. Där den spirande förälskelsen aldrig fick prova sina vingar. Där det i dag bara finns mörker och sorg.

När jag ser ansiktsuttrycken hos Jens Stoltenberg och Eskil när de kramar varandra på land ute vid Utöya så börjar jag för första gången kunna ta in vad som skett. Ofattbart.

Sorgen är oändlig över de kamrater som blivit mördade. Mina tårar betyder ingenting för er i dag men jag kan inte annat än gråta dem. Mina ord som jag skriver kan inte vara till något stöd utan jag skriver dem för min egen skull.

Men min – vår allas – obändiga solidaritet och kärlek, kommer förhoppningsvis i längden att hjälpa i läkandet. De manifestationer och minnesstunder som SSU:are över hela världen i dag håller kanske kan ge styrka om ej ännu någon tröst.

Älskade, älskade systerorganisation. Vi står sida vid sida av er i dag och begråter era fallna. När ni behöver oss så kommer vi att finna där för er.

Solidaritet och kärlek.

"Nån annan" är du - men varför och hur?

2011-05-16T21:24:00.001+02:00

I bland får man bara lust att skriva. Någon väcker ens tankar, inspirerar - eller provocerar. I dag var det DNs ledarsida som stod för detta. I ledarsticket "Nån annan" är du resonerar de utifrån Ruben Östlunds senaste film om hur och varför vi tar hand om oss själva och varandra:

"Snarare än att stifta lagar borde politikernas mål vara att skapa ett så starkt civilt samhälle att vi alla känner ansvar för både vår egen välfärd och våra medmänniskors. Grupptryck kan vara något bra – om det är ett tryck från omgivningen, från civilsamhället, att själva göra vad vi kan och att dessutom hjälpa varandra när någon inte räcker till."

Detta fick en av mina favoritantagonister på Twitter, moderaten Martin Edgélius, att fortsätta resonemanget i ett inlägg på sin ofta intressanta blogg Konservativa Tankar. Under rubriken Offentliga institutioner skapar inte civilkurage skriver han om "nånannanismen", och kopplar denna till vänsterns syn på politik och samhällsbyggnad.

"Hur skapas civilkurage och tillit mellan människor? Vänsterns svar på frågan är oftast; genom höga skatter, generella välfärdssystem och offentligt administrerad solidaritet. Att det inte funkar något vidare torde dock vara uppenbart för de flesta.

Anonyma system leder till anonyma människor. Och anonyma människor behöver inte ta ansvar för sina medmänniskor. I stället förväntar man sig att någon annan ska göra det åt en (den så kallade nånannanismen)."

Som väntat instämmer jag inte i Martins kritik. Jag menar att generella välfärdssystem ger människor makt över sina liv, inte tvärtom.

Att civilkurage svårligen kan skapas på något sätt uteslutande via politiska medel instämmer jag självfallet i. Att gemensamt finansierade och samhälleligt administrerade system skulle leda till anonyma och osolidariska medborgare - som står maktlösa i sina liv - är däremot en ideologiskt motiverad nidbild, och det är den idéströmningen jag vill kommentera.

I förordet till sin Timbrobok Den hjärtlösa välfärdsstaten skrev författaren Staffan Burenstam Linder att:

"Staten är inte och lär inte medmänsklighet och ansvar. Därför fungerar inte en välfärdsstat."

Detta står som en passande illustration av strömningen, en förvisso konservativ kommunitarism snarare en nyliberal statskritik men som dock tydligt förespråkar mindre politik och kollektiva lösningar. I stället vill man fokusera på det så kallade civila samhället.

Vad är då det för något? Ja, ibland har dess förespråkare lättare för att definiera vad det inte är (något som förvisso är ett förenande drag med flertalet socialister). Men familjen, grannskapet, de nära sociala nätverken. Ungefär så ser byggstenarna ut.

Det är ofta företrädare för denna strömning som kommer med kritiken om den hjärtlösa staten. Den som gör medborgare till anonyma och fristående från ansvar för sina nära och kära - i förlängningen sin nästa, helt enkelt. Detta skulle vara något som välfärdsambitionerna i socialdemokratisk tappning skulle ha lett till. Jag återkommer snart till detta.

Först vill jag bara inflika, poängtera, att denna politiska filosofi i dag ofta bara är ett retoriskt uttryck för vilja till nedskärningar och privatiseringar. I sin praktiska tappning är det därför i högerns händer en inriktning som i sin förlängning går att koppla till nyliberala målsättningar. Tänk "nattväktarstat" och Marian Radetzki, tänk de omstöpningar av det brittiska samhället som David Cameron (något paradoxalt) genomför under parollen "Big Society".

Men tillbaka till den konservativa kritiken av socialdemokratisk politik, av statsindividualismen. I boken Är svensken människa? Gemenskap och oberoende i det moderna Sverige anför författarna Henrik Berggren och Lars Trädgårdh en helt annan bild av den svenska välfärdsstaten än vad dess konservativa kritiker gör.

Redan i inledningen slår de fast:

"Vår tes i denna bok är att den svenska välfärdsstaten på ett unikt sätt har erbjudit medborgarna maximal frigörelse från traditionella gemenskapsband utan att för den skull äventyra den fundamentala moraliska ordningen i samhället. Tvärtom har det svenska samhällskontraktet kommit att uppfattas som ett uttryck för solidaritet och omtanke människor emellan."

Berggren och Trägårdh talar vidare om tre poler i välfärdens maktrelationer: individen, staten och familjen.

I den amerikanska modellen står individen och familjen tillsammans mot staten, som ska hållas borta från privatsfären. I den tyska modellen sägs stat och familj stå tillsammans mot individen. I den svenska modellen har stat och individ så att säga enats mot familjen (till konservativas uppenbara förtvivlan).

Våra samhälleliga system har förändrat maktbalansen mellan människorna i vardagen genom att ge individen en starkare ställning både på arbetsmarknaden och i det privata - något en mer kommunitär linje i förhållande till politiken som medel inte kan lyckas med.

Jag vet inte hur det är för högerkonservativa, men för mig representerar inte starka och oberoende individer automatiskt anonyma människor och osolidariska medborgare utan civilkurage.

Det är i varje fall inte den människosyn som socialdemokraternas ideologi och praktiska politik har byggt på. Tvärtom så är mycket av vår framgång under 1900-talet sprungen ur att vi förstod och bekräftade behovet av individualismen och strävan efter oberoende.

Med Berggrens och Trädgårdhs läsning av historien; "Den moderna välfärdsstaten har institutionaliserat redan existerade värderingar" - snarare än att den skulle ha påbjudit nya.

En statsindividualism byggd på jämlikhet frigör människor, ger människor makt i sina liv snarare än vad den tar ifrån dem. Som Olof Palme sade på minneshögtiden för Tage Erlander:

”Du har sagt att samhället ska vara starkt så att människor slipper vara svaga. För dig var det starka samhället aldrig ett uttryck för myndighet eller ekonomisk övermakt som dirigerar människors liv"

Just så.

Jag tror att fria människor, i en samhällsmodell som främjar individualism och solidaritet, är trygga människor som kan se ömsesidigheten i mellanmänskliga relationer, och kan välja denna ömsesidighet från mer fria premisser än vad som varit möjligt tidigare.

Det är då man verkligen kan se sin nästa i sig själv. "Nån annan" är du.

Avregleringar blott för avregleringars skull, eller kvalitet i välfärden och mesta möjliga nytta för skattemedeln?

2011-05-13T18:45:00.008+02:00

I dag har jag och Sanna Axelsson (s) en insändare i Skånska Dagbladet. Den handlar om Socialdemokratins nystart och den nyktra översyn av de senaste decenniernas avreglerar som Håkan Juholt signalerade i sitt installationstal.

Denna signal från Juholt skärrade dock Rickard Wendel (m) så till den milda grad, att han tidigare i veckan skrev insändaren Nya (s) vill minska valfriheten. Det är den vi har svarat på i dag.

Klicka på bilden så kan du se den i fullt format

Under rubriken Varje skattekrona ska göra nytta ställer vi oss frågan:

Ska man blint försvara avregleringar blott för avregleringars skull, eller ska man fokusera på kvalitet i välfärden och mesta möjliga nytta för skattemedlen?

För oss är svaret enkelt!

Men facket då? Om behovet av en tvärfacklig löntagarfront

2011-05-05T18:35:00.000+02:00

Fortsätter att ta mig igenom huvudlinjerna i de kommentar jag fått på intervjun med mig i lördags.

Tidigare inlägg under detta tema är:
- Om arbetarstaden Malmö (2/5-11)
- Bör Socialdemokraterna ha en särskild politik gentemot "medelklassväljare"? (3/5-11)
- Men facket då? Om organisationsgrad/medlemsrekrytering(4/5-11)

Som utlovat i går tänker jag utveckla vad jag menade med att en tvärfacklig löntagarfront skulle vara en huvudutmaning för LO. Det handlar framför allt om TCO men också om Saco.

Klassröstningen minskar. Sambandet mellan yrkestillhörighet och vilket parti man röstar på har blivit svagare. Parallellt med detta har rörligheten hos väljarna ökat generellt.

Löntagarna i Sverige står därför i behov av en mer enad front från sina fackföreningar i flera viktiga fackliga frågor som påverkas av politiken. Dock verkar inte detta bli mer troligt, snarare tvärtom. Vad beror detta på, och går det att förändra?

Låt mig börja med den grundläggande frågeställningen.

1. Finns det ett fortsatt behov av tvärfackliga löntagarfronter?

Ja, menar jag. I högre utsträckning än på länge behöver vi en starkare facklig löntagarfront som binder ihop breda klassallianser. Det är en förutsättning för LO som facklig aktör på arbetsmarknaden och som en organisation med ett vidare intresse av samhällsförändring.

Det är så vi får en politik som presterar välfärdssystem som är inkluderande och generella, och som förstår hur detta naturligt främjar arbetstillfällen och tillväxt. Det gäller också möjligheten att bilda majoritet mot arbetarfientliga handlingslinjer från näringsliv och den politiska högern. Det är också enbart så vi kan vidhålla den svenska kollektivavtalsmodellen i förlängningen - är min övertygelse.

Handlar det då om att få TCO och Saco att "rätta sig i ledet", eller att göra LO mer intressant som samarbetspartner? Självklart det sistnämnda. Vi behöver jobba fram en starkare samsyn på kärnfrågor och som kan vara hållbar över tid. Men det finns även oroande tendenser.

2.Vilken problematik finns det då i relationen mellan LO och TCO

Förhållandet till tjänstemannarörelsen har alltid varit komplicerat. Under åren har det inom TCO svängt mellan LO och SACO i försöken till närmare samarbete.

För LO har det varit - och är, menar jag - en sanning att ingen önskad reformpolitik från LO har några förutsättningar att nå framgång om inte arbetarklassens och "medelklassens" intressen kan vävas samman av en progressiv och generell politik. LO som arbetarorganisation behöver en bredare klassallians av löntagare som ställer upp på den politik LO önskar utifrån medlemmarnas behov. Det samma gäller att man står upp för den svenska modellen och LO:s möjlighet att bedriva en solidarisk lönepolitiken.

Men vart är TCO på väg nu? I vilken riktning svänger pendeln? Eva Nordmark är föreslagen som ny ordförande efter Sture Nordh. Gott så. Hon har tidigare visat stor förståelse för behovet av gemensamma löntagarallianser.

Men det finns andra tendenser. I den senaste avtalsrörelsen kan vi konstatera att tjänstemännen på industrisidan ”satte märket” i förhandlingarnas slutskede, utan något egentlig samråd med förbunden på LO-sidan. Det är ett avgörande skifte inför framtiden som jag räknar kallt med att LO:s avtalsråd och styrelse bevakar och funderar kring noga.

Samtidigt finns där i dag bristande samsyn kring vad som är klassklyftor och på vilka sätt dessa är problematiska för ett samhälle. Detta är särskilt tydligt när det renodlat gäller löneklyftor. I den lönepolitik som allt mer blir signum för TCO (och per defintion Saco) är det tydligt att påståendet om att jämlikhet är ett slags sammanhållande kitt i samhället inte är oproblematiskt för tjänstemännens och akademikernas centralorganisationer. Detta påverkar självfallet vilken samhällsutveckling man önskar se.

Här kan vi finna ett annat avgörande skifte. Det finns tendenser som tyder på att samsynen med LO kring de generella lösningarna inom socialförsäkringssystemen från tjänstemannaorganisationernas sida håller på att försvagas, och även till viss del vad gäller arbetslöshetsförsäkringen (detta är återigen särskilt tydligt om man ser till Saco).

Detta är delvis styrt av tendenser som att "medelklassen" generellt har ett försvagat förtroende för de gemensamma välfärdslösningarna, där allt fler i hög grad väljer kompletteringar i form av privata försäkringsskydd med mera. Detta urholkar snabbt det generella i lösningarna. Samtidigt finns där en oroväckande otydlighet från centralorganisationerna själva. Detta är på både kort och lång sikt oerhört allvarligt ur LO:s perspektiv.

Där finns helt enkelt allt för många oroande tecken på splittring i den fackliga löntagarfronten. LO måste hitta vägar att tydligare bilda en löntagarfront som fortsatt ger styrka i den tid av ömsesidigt beroende och individuell frihet/osäkerhet som vi befinner oss i inom senmoderniteten. Men hur?

3. Storstäderna är en nyckel

Jag börjar med en frågeställning jag på vissa sätt själv är med om att påverka. Storstadsfrågan. I dag lever ungefär 60% av Sveriges befolkning i storstadsområdena (sett till arbetspendlingen). Här är yrkesandelen bland tjänstemän och akademiker på frammarsch, och i vissa delar även organisationsgraden. Inom LO är trenden den motsatta, framför allt i Stockholm men även i Göteborg och Malmö.

Det är i allmänhet genom kollektiv styrka som LO gör sig relevanta och intressanta som part på arbetsmarknaden. Det samma gäller som del i Sveriges fackliga familj. För att bli en relevant samverkanspart måste LO bryta den negativa trenden kring organisationsgrad/medlemsrekrytering.

För att kunna göra detta måste vi öka vår förståelse av den strukturomvandling som skett, och hur ekonomierna i våra städer ser ut och fungerar. Hur organiseras och säljs arbete? Var görs det vinster och var går dessa? Ur vad kommer växande klyftor och ökad segregering?

Detta är viktigt, för en höjd organisationsgrad i storstadsregionerna är särskilt viktigt för att göra ett utökat samarbete mer intressant för TCO och Saco. För vad skulle - bäva månde - hända i fall man till slut inte såg LO som bärande för den kollektivavtalsmodell samtliga centralorganisationer står bakom? Vilka vägar skulle man då söka? Vilka allianser skulle man istället försöka bygga?

4. LO måste arbeta fram en samsyn kring välfärdsfrågorna för att kunna stärka klassallianserna

Utöver fackliga- och arbetsrättsliga frågor så måste LO kanske framför allt i välfärdsfrågorna hitta vägar till ökad samsyn och ett vidare samarbete. Detta borde kunna låta sig göras.

Om TCO- och Sacomedlemmarna prioriterar individuella möjligheter så är det få saker som slår just samhälleliga välfärdssystem som garanterar bestämda medborgerliga sociala rättigheter efter generella kriterier.

Dessa har ju nämligen en inneboende - men fantastisk - paradox som då borde tilltala. De förändrar maktbalansen mellan människorna i vardagen genom att ge individen en starkare ställning både på arbetsmarknaden och i det privata. Samtidigt är de solidaritetsdrivande och fungerar som ett hållbart socialt kitt som förenar till synes olika klassintressen. De är på samma gång djupt individualistiska och intimt ömsesidiga.

Detta - jämte en stark front mot den på många sätt åter tilltagande otryggheten på arbetsmarknaden - har potential att kunna bli den medicin som botar splittringen. Nyttan i samhälleliga system för ett kollektivt riskbärande är faktiskt direkt lönsamt för breda löntagargrupper. Starka välfärdssystem med grundläggande trygghet i omställning skapar också grund för öppenhet inför strukturomvandling och en globaliserad ekonomi. Det blir en konkurrensfördel för Sverige och oss löntagare.

Kring dessa insikter kan löntagarna bilda en front som allt mer kan komma att identifiera sig som en kollektivt aktör för politisk förändring. Detta är nödvändigt för att LO ska kunna nå sina mål. Här har vi mycket att återvinna vad gäller både problemformuleringsprivilegiet och lösningsprivilegiet.

5. Elefanten i rummet

I intervjun i Sydsvenskan uttalade jag detta:

– Det som räddade Socialdemokraterna från att backa ännu mer i valet var att man lyfte socialförsäkringsfrågorna de två sista veckorna hand i hand med fackföreningsrörelsen. Saco och TCO kunde ha varit mycket hårdare, och tydligare, i frågor som är viktiga för deras medlemmar. Men man upplever att man tar partipolitisk ställning om man gör gemensam sak med LO. LO och Socialdemokraterna hade väldigt lik retorik och politik i valrörelsen. Här har vi en viktig diskussion att ta itu med.

Här har vi sannerligen elefanten i (även mitt) rum. TCO har alltid varit partipolitiskt obundet men inte politiskt neutrala i frågor som för deras medlemmar varit viktiga. Det är dock tydligt att man (allt oftare?) drar sig för att markera politiskt med LO, och att man därmed också försvagar rösten för båda aktörer. Saco gör ytterst sällan gemensam sak med LO och döljer inte att det ofta beror på den facklig-politiska samverkan.

Jag har inte gjort någon hemlighet av hur jag känner. Socialdemokraterna är i större behov av LO än vad LO är av Socialdemokraterna, för att inte bli som vilket idéburet parti utan bas och tydlig ideologi som helst. Samverkan bygger också på en ideologisk och klassmässig samverkan som är djupt förankrad i båda benen av arbetarrörelsen.

Men priset som LO betalar för den nuvarande utformningen på sin facklig-politiska samverkan är i sanning högt, om priset är att den breda löntagarfronten försvagas. Det här kräver en djuplodande analys hos ledningen.

Hur kan man fortsatt samverka med "sitt politiska parti" på ett sätt så att man inte skrämmer bort TCO (i ett brett spektrum av frågor) och Saco (i arbetsrättsliga, arbetsmarknadspolitiska frågor)? Ska LO:s ordförande sitta i Socialdemokraternas VU? Ska man börja ställa tyngre krav på sitt samverkansparti än vad man gör i dag?

Om LO skulle hitta en form för förändrad samverkan (istället för "sammanblandning" som många i dag talar om) och skulle kunna bilda den breda löntagarfront jag efterlyser - så skulle det också ha konkret effekt för Socialdemokraterna. Partiet skulle plötsligt kunna finna ett löst sammanhållet kollektiv i samhället som ser sig som en samlad politisk aktör genom sammanflätade intressen.

I ett sådant klimat skulle Socialdemokraterna ha lättare att finna stöd för sin politik. Vilket också är LO:s mål i samhällslivet, då Socialdemokraternas politik speglar LO:s intressen. Mycket att vinna med andra ord.

6. Avslutningsvis...

Samtidigt. Vilken europeisk fackföreningsrörelse som varit partipolitiskt obunden har kunnat uppnå så mycket i samhällslivet som LO har kunnat göra i Sverige? Det saknar helt motstycke.

Så vad göra då? Well, där slutar tyvärr mitt inlägg. Jag har inte räknat ut svaren än.

Men att LO behöver uppnå en bred löntagarfront är jag därmed plågsamt medveten om. Det är en av de allra viktigaste framtidsfrågorna.

Dags att börja jobba med andra ord.

Men facket då? Om organisationsgrad/medlemsrekrytering

2011-05-04T15:46:00.007+02:00

Jag känner ett fortsatt behov av att diskutera några av huvudlinjerna i de kommentar jag fått på intervjun med mig i lördags.

Tidigare inlägg under detta tema är:
- Om arbetarstaden Malmö (2/5-11)
- Bör Socialdemokraterna ha en särskild politik gentemot "medelklassväljare"? (3/5-11)

I det här inlägget vill jag kommentera hur jag känner inför fackets utmaningar, mer specifikt om LO:s. Det fanns en del partikamrater som ansåg att jag levererade ganska mycket kritik mot vårt parti men att jag blundade för fackets svårigheter i nuet.

Först får jag ju konstatera det uppenbara: som den intervjuade väljer jag inte vad journalisten ska ta med i artikeln, och vilken vinkel man kör. Jag blev intervjuad i två timmar och talade även mycket om de utmaningar som LO och den breda fackföreningsrörelsen i Sverige har att ta itu med.

Sen blir jag lite förundrad. Jag har under de senaste åren utförligt talat och skrivit om fackets problem. Att jag nu skulle blunda inför dessa känns något orättvist. Sen är jag förvisso sedan två år tillbaka anställd som ombudsman på LO Malmö och väljer mina tillfällen mer noggrant. Men även under tiden för min anställning har jag inte duckat för att tala klarspråk.

Augusti 2009 kom det en nyhet en förtroendekris för LO. Jag skrev då en längre text om en del av de problem jag anser att vi har att brottas med, under rubriken LO:s förtroendekris och det historiska medlemstappet.

Jag skrev då om problem med legitimitet och styrka i den facklig-politiska samverkan med Socialdemokraterna (vilket jag återvänt till de senaste dagarna). Jag skrev även om vår stelbenta organisationsstruktur som inte förmått anpassa sig efter dagens arbetsmarknad och arbetares behov av fackligt stöd på denna.

I inlägget påtalade jag hur jag ansåg att facket inte tagit flera principiellt viktiga strider, och använde till exempel timvikariefällan som exempel på de otrygga anställningsförhållanden som har brett ut sig. Likaså har jag svårt att förhålla mig till den självbild som gör att facket till exempel inte organiserar papperslösa. Det och mycket mer.

Hur ser facket på ideellt engagemang? Genomför man förbundsomorganisationer utifrån medlemmars behov eller utifrån kortsiktiga centrala behov? Hur förhåller man sig till att facket uppleves som en myndighet av många? Hur stridbar uppfattas LO-ledningen?

Tyvärr kvarstår många av de här frågorna i dag. Men jag skulle vilja göra två huvudutmaningar till prioriteringsområden.

- Organisationsgrad/medlemsrekrytering
- Tvärfacklig löntagarfront

I det här inlägget vill jag börja med att kommentera det förstnämnda. Alltså...

Organisationsgrad/medlemsrekrytering

Det här blir en övergripande bild, med enskilda nedslag i praktiska förslag.

1994 hade LO-förbunden tillsammans cirka 86% organisationsgrad. I dag är det nere på dryga 71%. På femton år har alltså organisationsgraden sjunkit med lika många procent. Medlemstappet ser lika illa ut under samma tidsperiod. Det handlar därmed inte om att vi behöver krisinsikt. Det handlar om att vi behöver se det som en överlevnadsfråga för både kollektivavtalsmodellen och LO att vi förmår bryta den här negativa trenden.

Det går sämre eller bättre beroende på vilket LO-förbund man ser närmare på. Det är dock ett gemensamt fenomen för samtliga förbund - och det är ett gemensamt problem oavsett vilket förbund man kommer i från att det går dåligt för ett annat. Den svenska kollektivavtalsmodellen bygger på starka parter, och i förlängningen är modellen i sin helhet hotad i fall det inte går att hävda kollektivavtal i en av våra branscher. Som kollektiv är vi aldrig starkare än den svagaste länken i vår kedja.

1. Har vi en nulägesanalys?

Det finns en hel del kloka förslag, men förbundsegna intressen och bristande krisinsikt trumfar tyvärr ibland behovet av gemensamma strategier.

LO hade en utredning inom det förbundsgemensamma projektet Högre organisationsgrad som släppte en högintressant slutrapport. I Stärkt medlemsrekrytering, gemensamma strategier identifieras klockrent en del av våra problem på området, och man visar också på en hel del handlingsstrategier.

Förhoppningen från mig är att LO-förbundens ledningar tar slutsatserna till sig och ser bortom de kortsiktiga förbundsegna prioriteringarna, och att vi medlemmar förmår lyfta frågorna konstruktivt på LO-kongressen nästa år.

Avgörande är att vi orkar säga som det är: vi förstår faktiskt inte riktigt vad som händer.

2. Vi förstår inte.

Vi tycker att vår idé är bra och modern. Däremot väljer många unga att inte gå med i facket, trots att många har en god kännedom om oss. Vi måste orka erkänna att vi inte kunnat vända denna utveckling, och att vi faktiskt helt igenom heller inte förstår den.

Därför tog LO-styrelsen beslut i januari på att genomföra Stora Resan. Vi ska ge oss ut på vår största lyssnarkampanj någonsin. Vi ska lyssna - inte berätta, inte rekrytera. Gott så. Hur ser man på facket? Hur ser man på sin arbetsplats och sitt jobb? Vad tror man om framtidens fack? Målet är 100 000 registrerade "lyssningar" innan 1 september.

Jag tror det behövs fler sådana här insatser där LO-förbunden arbetar gemensamt. Särskilt viktigt är det kanske att tillsammans komma till rätta med den svaga nyrekryteringen bland unga vuxna.

Här anser jag att det är ett viktigt steg att LO och allt fler LO-förbund numera erbjuder introduktionskurser även för icke-medlemmar. Likaså är årets centrala extrasatsning på LO:s skolinformation viktig, och bör förlängas. Facket på Sommarjobbet bör kanske bli något ännu större än vad det är i dag.

3. Vi måste ställa frågan om medlemskap även till dem som i dag inte får den.

Strukturen på arbetsmarknaden ser inte ut som förr. Inte minst är det tydligt för oss här i Malmö. Deltider och visstider har brett ut sig. Rörligheten på arbetsmarknaden är stor. Många arbetar parallellt inom olika brancher (många har ju till och med jobb både i Köpenhamn och Malmö) Stora arbetsplatser är snarare undantag en regel. Allt detta kräver att även fackens struktur på arbetsplatsnärvaro förändras.

Ett sätt vi försöker möta upp detta lokalt är att vi inom LO Malmö har landsatt en egen "Gå med i facket"-kampanj, baserades på det nationella materialet. Vi kommer att tvärfackligt försöka möta människor även bortom arbetsplatserna. Som LO-företrädare kommer vi befinna oss i ett tvärfackligt uppsökeri i bostadsområden, stadsdelscentran, köpcentran och vid olika evenemang. Den 19:e april kommer vi till exempel att stå på köpcentret Entré och ställa frågan: vill du gå med i facket?

Om det visar sig att du ska vara med i HRF spelar ingen roll, även om det är en IF Metall-medlem som frågar dig, för du kommer att lotsas rätt. Så tar vi ett gemensamt ansvar för varandra och därmed oss själva.

Det är så klart bara ett litet steg på vägen. Just nu är det dock många dylika små steg som krävs för att bryta trenden. Vi behöver tänka och göra nytt, och se tvärfackligt på den tid och de pengar vi kan investera i högre organisationsgrad i samtliga de branscher vi organiserar inom LO - inte bara i vårt eget LO-förbund.

Det här tänket - jämte många av förslagen i utredningen jag nämnde ovan och utöver en starkare arbetsplatsnärvaro - tror jag kommer att vara helt avgörande för att vi ska lyckas.

Som sagt. Det är mycket som behöver göras.

Bör Socialdemokraterna ha en särskild politik gentemot "medelklassväljare"?

2011-05-03T13:40:00.002+02:00

Det här inlägget är en fortsättning på gårdagens inlägg Om arbetarstaden Malmö. Jag vill diskutera vidare om de synpunkter jag fick på intervjun i Sydsvenskan i lördags.

I detta inlägg fokuserar jag på uppfattningen att Socialdemokraterna skulle behöva en särskild politik gentemot medelklassväljare. I intervjun konstateras att färre i dag jobbar inom tillverkningsindustrin i Malmö. Samtidigt är Malmö ändock alltså en arbetarstad. Parallellt är det enkelt att se hur stora tjänstemannagrupper och akademiker skulle gagnas av en stark arbetsmarknads- och välfärdspolitik utformad utifrån Socialdemokratisk ideologi och samhällsanalys.

Det är denna insikt som byggt Socialdemokratin stark och gjort samhällsbyggandet så pass framgångsrikt i Sverige. Att det utifrån förankring i arbetslivet och människors sociala liv finns grogrund för framgång i gemensamma strävanden. Det är en sådan bredd som bygger den typen av klassallianser som också främjar arbetarklassens behov och strävanden.

Låt mig förklara närmare.

1. Den politiska mitten

"Den tyska socialdemokratin definierar sig varken i motsats eller anslutning till andra partier. Den definierar sig själv".

Så talade den tyska socialdemokraten Sigmar Gabriel i sitt första anförande som nyvald partiordförande för SPD.

Han pratade om problemformuleringsprivilegiet i samhället. Den som vann den politiska mitten var den som lyckades formulera de frågor och de svar som människor upplevde som relevanta. Men den politiska mitten är ingen bestämd position, och är som fenomen och mål lika omöjlig att definiera som någonsin medelklassen har varit som bestämd kategori.

Socialdemokraterna och arbetarrörelsen måste sätta sin egen dagordning. Annars kommer vi aldrig orka bygga framtiden, enbart orka (knappt) fightas om att förvalta nuet. Enbart när vi förmår få andra politiska krafter att förhålla sig till oss istället för tvärtom så kommer vi att kunna utgöra en mitt på ett sätt som överhuvudtaget är politiskt relevant.

Det är också först då vi kan nå bortom problemformuleringsprivilegiet och kunna också besitta lösningsprivilegiet - det vill säga att de svar vi levererar också kan uppfattas som riktiga, i stor utsträckning allmängiltiga och såväl i teorin som praktiken också helt genomförbara.

Självförtroende och kunskapsbaserade politiska handlingslinjer gör oss regeringsdugliga, inte ett räddhågset triangulerande för att uppfattas som salongsfähiga och medelklassvänliga. Detta menar jag är en helt grundläggande krisinsikt för arbetarrörelsen.

2. En arbetarrörelse för fler än arbetare?

"LO har en ideologisk gemenskap med Socialdemokraterna som utgår från arbetarklassens behov och strävanden. Gemenskapen ligger till grund för en långsiktig organiserad samverkan som inte bryts och återupptas alltefter som den politiska dagordningen förändras. Legitimiteten för denna facklig-politiska samverkan ligger i att den gagnar klassintresset och stödjer det fackliga uppdraget."

Detta är citerat ur ett beslut på den senaste LO-kongressen 2008.

Vi formas av det materiella. Våra förutsättningar och förhållanden skapar vårt medvetande, bidrar till vad vi tycker. Varför skulle fattiga pensionärer förena sig med dem som förvaltar mångmiljoner till sina arvingar? Varför skulle den utblottade städerskan med två jobb förena sig idémässigt med en VD på ett statligt bolag? Man finns inte i samma verklighet, har inte samma förutsättningar.

Däremot finner vi liknande villkor inom breda löntagargrupper. Otryggheten på arbetsmarknaden har spridit sig, arbetslöshetsförsäkringen är försämrad och fördyrad för det stora flertalet inom både LO och TCO. Utförsäkringingarna inom sjukförsäkringen slår brett. Här finns stora likheter.

Socialdemokraterna som rörelse har dock anammat en mer idealistisk syn på politiska strömningar. LO-citatet ovan i stycket matchar ju inte ens Socialdemokraternas partiprogram. Många företrädare förefaller känna ett främlingskap inför att vara en del av just en arbetarrörelse.

Men man har djupt missförstått saker och tings ordning om man tror att den svenska arbetsmarknaden nu skulle vara så "förnyad", "globaliserad" eller "moderniserad" att den gamla grundläggande konflikten mellan arbete och kapital skulle vara upphävd. Självklart är det inte så.

Samtidigt finns det i Sverige finns en långtgående tradition inom fackföreningsrörelsen att se bortom snäva medlemsintressen och ta ett övergripande ansvar för svensk ekonomis tillväxt och konkurrenskraft. Det har märkt tydligt i våra avtalsrörelser. Den övergripande strategin har sen varit att Sverige inte ska konkurrera med sänkta löner, utan i stället med välutbildade arbetstagare och en effektiv produktion. LO har bejakat strukturomvandling och har med den samlade strategin kunnat knyta breda klassallianser inom arbets- och samhällslivet. Detta har gagnat Socialdemokratin.

Socialdemokratin har därför också alltid varit ett arbetarparti för fler än arbetare. Det är den bredden som har varit rörelsens styrka. Det är denna insikt som har präglat det idoga reformarbetet kring den utbyggda välfärden, konstruktionen av socialförsäkringssystemen och arbetsmarknadspolitiken.

Detta är inget nytt. Det är en linje som förvisso debatterades i början på 1900-talet men som har legat fast i arbetarrörelsens inriktning från 1920-talet och framåt.

3. Alltså: identifiera villkor som förenar breda grupper

Arbetaren som samhälleligt fenomen är inte borta. Arbetaren ser dock ut på väldigt många olika sätt. Och arbetarklassens villkor har förändrats, men delar av tjänstemannagrupperna har också proletariserats sett till villkor och utsatthet. Arbetsrelaterad ohälsa drabbar i dag större grupper än förr och slår djupt in i akademikergrupper.

Fråga sen till exempel dem som dagligen arbetar inom den närmast industrialiserade tjänstebranschen. Tayloristiska arbetsmodeller, löpande bandet-principer, maktlöshet inför ständiga omorganiserar och nedskärningar. I konflikten arbete/kapital talar deras erfarenhet klart och tydligt för sig själv. Det finns gemensamma villkor med den klassiska arbetaren.

Låt oss till exempel tala om alla de som fastnar i visstids- eller timanställningar. Med en visstidsanställning får man alltid gå först. Som timvikarie kan du inleda och avsluta ditt anställningsförhållande gentemot arbetsgivaren varje gång du går på och går av ett pass. Låt oss tala om alla löst formulerade projektanställningar. Villkoren för de med olika kontrakt med bemanningsföretagen. Det rör sig ofta om löjligt otrygga anställningsförhållanden som drabbar breda grupper inom det svenska löntagarkollektivet.

Samma otrygghet finner sig många i dag i mötet med välfärdslandet Sverige. Täcker a-kassan inkomstbortfallet? Kommer jag bli utförsäkrad utan att ha fått rehabilitering? Finns där en aktiv arbetsmarknadspolitik som hjälper mig när jag behöver det? Är min fackförening försvagad på min arbetsplats på grund av politiska beslut? Och så vidare. Svaret på dessa frågor blir för breda grupper likstämmiga.

4. Politiska slutsatser

Arbetarrörelsens företrädare känner sig intvingade i att agera förvaltare. Man vill skydda medlemmarna från ännu fler försämringar genom att fokusera på ansträngningar att bevara tidigare uppnådda segrar. Men det var inte som att vårt refomarbete var klart och färdigt innan valet 2006.

Ta de i nutiden växande fenomenen som fattigdom och social utsatthet. Bostäder som inte ens borde få kallas bostäder. Fallerande samhällelig infrastruktur. Arbetslöshet och rotlöshet. En skola där elever inte lyckas.

Idag är det oerhört många unga vuxna i den "blåsta" generationen som inte kan flytta hemifrån för att de aldrig får lägenhet, för att förstahandskontrakt är utopiska när man är timanställd på tre olika jobb och aldrig kan vara säker på inkomsten. Man kan sitta i bemanningspool eller gå från provanställning till provanställning.

Allt detta måste vi som Socialdemokrater såklart ha en politik för. Inte bara minimera riskerna för folk, utan också öka chanserna. Men politik för jämlikhet och utveckling kräver sitt gedigna tankearbete. Genom breda kontaktnät inom folkrörelserna (som till exempel LO, TCO och Saco) och en stark allians med progressiva forskare och akademiker behöver vi forma en kunskapsbaserad politik som förmår gå från ord till handling.

Det är skit värt att tala om full sysselsättning och sen inte leverera en politik som leder till arbete åt alla, för att tala klarspråk. Och vad väljarna anser om ett sådant beteende visade de oss i valet 2010.

Alltså. Vilka strävanden förenar de breda löntagargrupperna och gagnar arbetarklassens behov? Där kan partiet finna sin bredd och styrka.

5. Så, slutligen...

Jag menar att det är självklart att LO tappar legitimitet, utrymme och trovärdighet i samhällsdebatten när det politiska samverkanspartiet inte längre förmår (vill?) skapa hegemoni och klassamarbeten för arbetarklassens intressen.

När LO tappar detta, så tappar LO också medlemmar. Då försvagas hela arbetarrörelsen. Och Socialdemokraterna kommer inte att bli relevanta heller för nya grupper. Vi måste hänga ihop.

Jag menar att det är genom att bli mer renodlade i vårt idéarbete som vi återigen kan bli ett relevant parti för bredden i samhället - de stora löntagargrupperna och dem i villkor för tillfället närstående företagare och studenter och andra. Solidaritet och hållbarhet är viktiga värdeord när vi talar om utveckling och framgångsrikt samhällsbygge. Låt oss definiera den politiska mitten istället för att håglöst försöka anpassa oss utan vare sig tydliga mål eller en tydlig riktining.

För om Socialdemokraterna börjar bedriva särgruppslösningar för att vinna "medelklassväljaren" - då är ökenvandringen bara påbörjad mina vänner.

Om arbetarstaden Malmö

2011-05-02T20:50:00.005+02:00

I lördags var jag som sagt intervjuad inför Första maj. I Malmöregionen är genomslagskraften i att medverka i Sydsvenskan helt ojämförbar med publicering i någon annan tidning (eller någon annan media med för den delen). Reaktionerna har därför svämmat över på mail, facebook och sms. Väldigt roligt!

Med tanke på att den publicerades dagen innan Första maj, så var reaktionerna självfallet många även under dagens firande. Övervägande väldigt positiv respons. En tant kom till och med till LO Malmös tält och frågade efter "den kloka unge mannen i tidningen, jag vill se Markus" - host host... Men nog med egoboasting.

Mer förvånad blev jag över två kommentarer. Dels från en socialdemokratisk politiker som hävdade att jag "drömde mig tillbaka" och att arbetarstaden Malmö sedan länge är borta, dels från en före detta LO-ordförande i Malmö som ansåg att Socialdemokraterna nog visst behövde en särskild politik för medelklassen. Detta vill jag kommentera.

I det här inlägget kommenterar jag kort om arbetarstaden Malmö.

För det första så är jag 26 år. Jag drömmer mig inte tillbaka till hur det var förr, jag försöker förhålla mig till verkligheten. LO organiserar utifrån en klassmässig bas arbetare, och i Malmö är vi 40 000 medlemmar. Vi har dessutom låg anslutningsgrad så själva yrkesandelen är enormt mycket större.

Lägg till detta in i kalkylen hur många som arbetar med arbetaryrken i andra städer som till exempel Köpenhamn och bor i Malmö, eller de som utför arbetaryrken inom den svarta sektorn. Sett till vad för arbetskraft människor säljer på vår arbetsmarknad så är vi per definition en arbetarstad.

Som jag sa i intervjun tycker jag att det är ett problem när socialdemokratiska politiker hävdar att så inte är fallet. Dels förstår jag det inte, men sen anser jag heller inte att det är en potentiellt framgångsrik väg för Socialdemokratin att osynliggöra stora delar av sin bas.

Att detta sen skulle innebära att Socialdemokratin inte såg det nya Malmö, och välkomnade det med öppen famn, är att läsa mig tämligen fyrkantigt. Det är bara att läsa bakåt på bloggen för att få en bild över hur jag vill knyta ihop alla stadens beståndsdelar till en mer sammanhängande enhet, ett samhälle.

För det behöver vi högskolan, men också en satsning på byggande. Bron är bra för näringslivet, men också för de Malmöbor som kan söka jobb i en allt större region. Medieklustret och IT-företagen som växer fram i Västra Hamnen behövs på samma sätt i den malmöitiska helheten som egenföretagarna inom tillverkningssektorn som har tre-fyra anställda i Fosie eller Rosengård. Och ja. PR-byråerna i Malmö bidrar nog till vår tillväxt, precis som våra fantastiska busschaufförer och barnskötare gör genom en fungerande samhällelig infrastruktur. Och så vidare och så vidare och så...

Det handlar om en helhet. Där ingår arbetarstaden Malmö. Jag kan inte för mitt liv förstå hur detta skulle vara provocerande. Eller ens särskilt revolutionärt som möjlig tanke. Tvärtom.

Vidare då om det upplevda behovet av en särskild socialdemokratisk politik för att fånga medelklassens röster. Men det får bli nästa inlägg.

I dag är jag med i en stor intervju i Sydsvenskan

2011-04-30T16:26:00.002+02:00

I morgon är det som sagt var dags för Första maj. I Malmö firar LO och Socialdemokraterna tillsammans. Inför detta arrangemang har Sydsvenskan valt att göra en intervju med mig inför dagen.

"Markus Blomberg, 26 år, är ombudsman på LO-sektionen i Malmö och socialdemokratisk ledamot i Malmö kommunfullmäktige. Han representerar ”de två benen” i arbetarrörelsen.

Vad tänker han inför 2011 års upplaga av arbetarrörelsens internationella högtidsdag? Svaret är långt, och drar åt många riktningar."

I artikeln Våga prata om Malmö som arbetarstad kan man läsa mer. Hade jag själv satt rubrik hade det nog varit "Utan LO är Socialdemokraterna som vilket parti som helst".

Kommentera gärna och sprid diskussionerna vidare!

Därför demonstrerar jag Första maj!

2011-04-29T12:45:00.003+02:00

Nu på söndag är det Första maj, den internationella arbetarrörelsens gemensamma högtidsdag. I Malmö arrangerar LO ett gemensamt firande med Socialdemokraterna och ABF.

I helgens upplaga av tidningen EfterArbetet har LO Malmös ordförande Ewa Glimhed med en debattartikel. Under rubriken Därför demonstrerar jag Första maj! förklarar hon varför det är självklart för henne att demonstrera nu på söndag.

"På söndag är det Första maj. Jag hoppas att det är många som kommer att bege sig ut på gator och torg för att demonstrera. Själv kommer jag att befinna mig på det firande som vi från LO Malmö arrangerar med Socialdemokraterna och ABF. En av mina roller under dagen är att jag kommer att hålla tal i Folkets park.

[...]

Efter höstens val fick denna regering förnyat förtroende, och den politiska inriktningen är den samma. Vi lever i ett Sverige som blir mer och mer osolidariskt. Klyftorna växer, trygghetssystemen raseras och arbetarnas organisationer motarbetas systematiskt. Exemplen är många. Jag har blott nämnt några.

Sverige har blivit kallare och omänskligare. Därför kommer jag att demonstrera på första maj. Med vår gemensamma styrka måste vi vända utvecklingen, för så som den här regeringen vill att Sverige ska fungera – det vill i alla fall inte jag!"

I artikeln utvecklar Ewa sin syn på ett par av de politiska exempel där vi från LO är starkt kritiska mot den sittande regeringen. Det rör så skilda saker som synen på lönepolitiken, sjukförsäkringen, studieledighetslagstiftningen och arbetslöshetsförsäkringen. Men även om de till synes är olika så visar Ewa att de samtidigt hänger ihop.

Gå in och läs artikeln, och demonstrera på Första maj!

Internationella arbetsmiljödagen - debattartikel från LO Malmö

2011-04-28T18:22:00.005+02:00

I dag är det Internationella arbetsmiljödagen, eller World Day for Safety and Health at Work som FN kallar den. Detta uppmärksammar vi från LO Malmö bland annat genom en debattartikel i Sydsvenskan.

Under rubriken Sverige är inte bäst på arbetsmiljö går Ewa Glimhed (ordförande) och Krister Persson (vice ordförande) i genom en mängd olika områden som kräver bättring. Snabbt sammanfattat handlar våra förslag om att:

1. Sveriges arbetsmiljötillsyn måste leva upp till rekommendationerna från ILO
2. Det måste göras en översyn av hela systemet för arbetsskadeprövning
3. Det måste skapas ett samlande organ för arbetslivsforskningen
4. Arbetsmiljökunskap måste göras till ett obligatoriskt ämne på alla nivåer inom såväl gymnasieskola som högskola och universitet
5. Kvalitetssäkrad företagshälsovård måste komma alla arbetstagare till del

Läs dock gärna hela artikeln. Som vi konstaterar i debattartikeln: det vi driver hade alla tjänat på i längden. En god arbetsmiljö borde ligga i allas intresse.

Det är dags att gå från ord till handling!

Påskuppropets manifestation i Malmö

2011-04-26T18:21:00.006+02:00

I går gick Påskuppropets manifestationer över hela landet av stapeln. I Malmö var det ett par hundra åhörare som deltog på Gustav Adolfs Torg. Talade gjorde bland annat Ewa Glimhed, ordförande LO Malmö.

Hennes tal var känslosamt, och mottogs med starka applåder. Det följer här under:

______________________________________
Mötesdeltagare!

Bara under 2010 blev 40 000 personer utförsäkrade – Det är lika många som medlemmarna i LO Malmö! När det sker stora förändringar i vårt land så märker våra medlemmar det omedelbart. Så har det tveklöst varit med de nya reglerna inom sjukförsäkringen. Därför tackar jag för möjligheten att få prata om vår syn på sjukförsäkringen. Jag är här för att säga: utförsäkringarna måste stoppas, och det omedelbart!

De strikta gränserna i sjukförsäkringen genomfördes sommaren 2008. Trots att en rad tunga remissinstanser varnade regeringen så drev de ändå igenom sitt förslag. Vi fick då regler som vid bestämda tidpunkter utförsäkrar människor. Det spelar ingen roll om de fått en rimlig chans till rehabilitering eller inte. Inte heller deras hälsoläge verkar vägas in.

Abrakadabra! Vips hade man minskat ohälsotalet! Men det var bara hokuspokus, för antalet sjuka var det samma. Detta är ovärdigt. Så här blir det när byråkrati och system får gå före människan. Mötesdeltagare - så här borde det inte fungera i Sverige!

Regeringen står passiva inför problemen som deras försämringar har orsakat. Utförsäkringsministern Ulf Kristersson säger att man nu gjort en översyn. Men denna så kallade översyn har bara lett till att man tittat på problemen - utan att faktiskt vilja se dem. Hans åtgärder mot sjukförsäkringshaveriet visade sig bara vara retorisk.

Med tanke på den svåra situation de drabbade befinner sig i så har jag en hälsning. Den riktar sig till Ulf Kristersson och statsminister Fredrik Reinfeldt: Så här borde det inte fungera i Sverige!

Målsättningen att hjälpa människor tillbaka till arbetsmarknaden har ju misslyckats. Detta har dessutom skett på bekostnad av människors trygghet – både socialt och ekonomiskt. Nu måste vi samlas för bättring.

Vi måste återigen börja se sjukförsäkringen för vad den skall vara. Den skall garantera ekonomisk trygghet till den som drabbas av ohälsa och nedsatt arbetsförmåga, men den måste också säkerställa rätten till stöd för återgång i arbete.

Ansvaret för att komma tillbaka har lagts på den sjuke. För oss inom fackföreningsrörelsen är det svårt att förstå att man inte satsat på individens rätt till rehabilitering via arbetsgivare och samhälle, om nu målet är att folk faktiskt ska kunna återgå till arbete.

Idag saknas regler som ger den enskilde rätt till insatser i tid. Den som är sjuk utsätts enbart för en hård press. Många långtidssjuka lever i ständig oro. Jag kan inte för mitt liv förstå hur ekonomisk utsatthet skulle kunna påskynda ett tillfrisknande.

Nej, mötesdeltagare – stupstocken är inte ett stöd, den är ett hinder!

Vi har fått höra alltför många historier om vilka konsekvenser de nuvarande reglerna får för våra medlemmar. Uppe hos oss på facket sitter medlemmar och gråter för att de inte vet hur de ska klara sig. Som ledare för LO Malmö har jag under det senaste året fått höra om hur folk tvingas sälja sina bostäder, söka socialbidrag, leva på anhöriga. Detta utan att de fått hjälp vare sig med rehabilitering eller att få jobb. Det är så cyniskt att det gör ont i mig.

Min bästa väns syster gick bort i höstas. När hon låg på hospice fick hon ett brev från försäkringskassan, där hon uppmanades att tala om vilken arbetsförmåga hon hade annars riskerade hon att bli utan sjukpenning. Oerhört grymt!

Vi står här i dag i vårvärmen och njuter av solen. Men Sverige har blivit kallt. En kyla har spridit sig i vårt samhälle som har drabbat våra mest utsatta. Jag tycker det är oacceptabelt. Jag vill att alla ska få känna värmen sprida sig.

Jag har hört en del anklaga Svenska Kyrkan för att vara för politiska i och med Påskuppropet. Att man nu lägger sig i saker man inte borde. Ja, även vi i LO blir anklagade för sådant ibland. Men låt mig säga till er som är här i dag. Om det är politiskt att bry sig om sina medmänniskor – låt det då vara så. Själv kallar jag det solidaritet.

Från LO applåderar vi Påskuppropet och de ställningstaganden som har gjorts. Det behövs en mänskligare sjukförsäkring. Därför är vi här i dag. Vi står här. En brokig skara människor, förenade av vår djupa känsla av att nu får det räcka.. Nu måste det bli bättring. Nu måste vi se till människan och inte till systemen.

För mötesdeltagare, låt mig säga det igen och låt mig vara tydlig:

Så som det är i dag - så borde det inte fungera i Sverige!
___________________________________________

Efteråt så skrev fler medier om manifestationen. Ewa var till exempel citerad i Skånska Dagbladet och i Kvällsposten.

På LO-bloggen skriver Kjell Rautio om hur förändringarna inte räcker. Det tyckte heller inte forskaren Björn Johnson, som var på plats i Malmö:

Påskuppropet har dock noterat att Alliansen inte ens vill kommentera de krav som tusentals människor manifesterade för i går.

Man ser inte problemen. Man bara duckar för kritiken. Det är sorgligt.

Do-Ho Suh och Ai Weiwei

2011-04-20T21:04:00.006+02:00

Nu i helgen så var jag i London med Anders och Maria igen, fyra år efter att vi var där senast (en kryddig tillställning). Fantastiskt trevligt. Utöver alla parker, middagar, marknader, pubar och klubbar så var där en upplevelse jag särskilt burit med mig de senaste dagarna.

Min första kontakt med Do-Ho Suh. Som ett knytnävsslag i magen.

Staircase-III av Do-Ho Suh, på Tate Modern i London

Det är egentligen fånigt av att lägga upp en bild på verket, för det upptog en hel sal och var per definition gjort för att upplevas på plats. Jag kommer inte att kunna förmå mig att nära nog kunna förklara hur jag trollbands, och tappade andan. Här får Anders vara mitt sanningsvittne.

Staircase-III representerar en trappa i konstnärens hem i Chelsea (NY) och är gjord i röd skir polyester och tunt rostfritt stål. Det får ses som att fånga ett utrymme som representerar övergång, passage, ett mellanting - som här fångas som i sig självt, som ett eget.

Så figurativt men ändå så abstrakt fängslande. Så elegant, genomtänkt och väl utfört både som idé och som fullbordat verk.

Det här kanske låter som mumbojumbo, men jag typ dog - så förlåt mig.

---
För övrigt var det häftigt att se Ai Weiweis sanslösa monumentalverk Sunseeds. Tämligen aktuellt också, med tanke på vad han råkat ut för.

Hur Tate Modern kände inför detta var svårt att undvika att förstå. Det hade de nämligen gjort tydligt högst upp på museets framsida.

Hur som. En fantastisk helg var det. Gott så.

LO Malmö: Bort med tassarna Anders Borg!

2011-04-19T16:35:00.004+02:00

I söndags så hade LO Malmö en debattartikel i Skånska Dagbladet (SkD 17/4-11). Den riktade sig till finansminister Anders Borg (m) med anledning av uttalanden från honom den senaste tiden, och hade två tydliga budskap.

1. Det är ingen hållbar framtidsväg att löner som redan är låga ska bli lägre. Den breda servicesektorns framtid kan inte vara att fungera som en låglönemotor på en allt mer skiktad arbetsmarknad. Tvärtom.

2. Vi betackar oss för regeringsföreträdare som lägger sig i kommande avtalsrörelser på den svenska arbetsmarknaden. I den svenska modellen så är lönebildningen ett ansvar för arbetsmarknadens parter, inte finansministrar.

[klicka på bilden så blir den större]

Enkelt sammanfattat: bort med tassarna Anders Borg!

----
P.s.

Läs gärna artikeln, och dela den vidare. Vill någon ha den i pdf- eller wordformat så skicka ett mail till markus.blomberg@lo.se.

d.s.

"Välfärdens kärna" - om schlingmannskan som en osalig ojämlikhetsande

2010-08-14T14:02:00.011+02:00

Idag skriver Lena Andersson som så ofta annars en mycket bra krönika i DN. I Kärna eller frukt: om ett nytt språk för gamla tankar analyserar hon Moderaternas nyspråk - den retoriska kosmetika som de använder för att maskera syftet med den egna politiken, samhällsinriktningen utifrån deras ideologi.

Lena Andersson

Särskilt klockrent blir det när hon tittar närmare på ett av de Schlingmannska nyckelbegreppen i det offentliga samtalet:

"... ”välfärdens kärna”. Genom att framhålla att den ska värnas verkar det som om moderaterna blivit ett välfärdsparti. Det är en lingvistisk villa. Vad de säger med begreppet är inte att de satsar på välfärden. De säger att det räcker med kärnan.

Detta skiljer sig inte från gamla moderaters strävan. Men de presenterade otaktiskt saken som att stora delar av den allmänna välfärden skulle tas ifrån medborgarna, vilket var korrekt. Reinfeldt får samma sak att framstå som om medborgarna ska få något, en kärna."

Igår var jag och Theo och lyssnade på Malmö Symfoniorkesters konsert i Pildammsparken. En direkt njutbar tillställning med dirigenten Andreas Hanson som publiksäker ciceron. De pärlor som satte sig tydligast från föreställningen var Brahms Ungersk dans nr 1, Beethoven ur Symfoni nr 4 och den medryckande ouvertyren ur Suppés Lätta kavalleriet. En riktigt kul kväll. Mumma för själen.

Amfiteatern var smockfull med folk. Genom Malmö Stads satsning på Sommarscen så kan vi Malmöbor varje år ta del av ett brett kulturutbud såväl ute i det fria som på våra institutioner (jag har i år till exempel sett Hans Appelqvist ute i Beijers Park, men också sett Hipp sätta upp Edgar Allan Poe på deras innergård). Klockrent.

Jag har ofta skrivit om hur vi Socialdemokrater ser på kulturens betydelse för demokratin, samhället och folkhälsan - och om hur Moderaterna ser på den samma (läs till exempel Indiepop tack vare Socialdemokratin från bloggens födelseår 2005). Kultur är en bärande del av välfärdssamhället.

Lena Andersson fångar detta i sin beskrivningen av "frukt eller kärna":

"I ett välfärdssamhälle är livet mer än överlevnad och dräglighet. Och en kärna är betydligt mindre än sin frukt. I fruktköttets fibrer finns ett myller av gemensamt finansierade icke-materiella företeelser öppna för alla"

Sommarscensatsningen är ett lysande exempel på detta. Det tillgängliggör och möjliggör kultur för många som annars kanske inte hade kunnat välja att ta del. Att förföras av en dansuppsättning i en park, gå en danskurs nere på stranden, lyssna på ett författarsamtal på en båt i Malmös kanal, se Anna von Hausswolff på Hedmanska Gården eller... Ja, ni förstår.

Nu förstår ni också vad Sommarscensatsningen däremot inte är ett exempel på - innebörden av begreppet "Välfärdens kärna". Tvärtom faktiskt. Satsningen representerar motsatsen.

Också detta belyser Andersson i sin krönika:

I välfärdens kärna ingår nätt och jämnt kultur. Med det som Bengt Göransson i sin utsökta bok ”Tankar om politik” (Ersatz 2010) kallar butiks- och skatte- betalarperspektiv, blir den främsta kultur- politiska åtgärden att sänka inkomstskatten så att skattebetalarna kan köpa fler biljetter, skivor och böcker. Men kultur som civilisatorisk kraft, som en fantasins och intellektets infrastruktur, kulturen som ”bas för samhälle och medborgare” med Göranssons ord, kräver större ambitioner.

Välfärden skalad till kärnan urholkar samhällsbygget av jämlika medborgare. Samhället kan bara bestå, skriver Bengt Göransson, ”om de som är medborgare tar gemensamt ansvar, om den enskilde också tar ansvar för större markyta än den som täcks av de egna skosulorna”.

"Välfärdens kärna" handlar om vad Moderaterna inte vill ha, inte om vad de vill värna. Men de fibrer som utgör fruktköttet i välfärden är just de byggstenar som har byggt upp Sverige och den öppna demokratiska välfärdsstaten.

Vi måste plocka isär det Moderata nyspråket. Dekonstruera deras illusoriska luftslott till berättelse om högerns "välvilja" och "motvilliga tuffa prioriteringar". Välfärdens kärna måste beskrivas för vad det är - ett begrepp som står för en medveten ideologisk hållning. En medveten politisk handling som handlar om att snäva åt det gemensamma, skära ner på välfärden och minska på det allmännas insatser för demokrati och jämlikhet. Det står för klassisk högerpolitik.

Schlingmann och Reinfeldt

Det är det vägval Sverige står inför i valet 2010. Som en osalig ojämlikhetsande svävar Schlingmannskan ovanför Fredrik Reinfeldt och hans alliansregering. Men nu är det dags att klä av ojämlikhetsanden sina kejsarens kläder.

Låt oss prata politik och om politikens innehåll och riktning. På den planhalvan av spelplanen kan de Nya Moderaterna aldrig vinna valet. Deras politik har ju inte förändrats, bara deras språk.

En intim inblick i Sophie Calles - "the Marcel Duchamp of emotional dirty laundry" - liv

2010-07-25T15:37:00.009+02:00

Ett besök hos Öresundsregionens kanske främsta konstinstitution handlar alltid om mer än de aktuella utställningarna. Miljöerna, utställningarna med verk ur deras egna samlingar och inte minst något så enkelt som utsikten från deras servering - allt detta är värt ett besök i sig.

Vi åkte dock mest till Louisiana i lördags för att hinna ta del av deras nuvarande huvudutställning Warhol after Munch. Låt mig sammanfatta intrycken av utställningen: Eh, not so much... (snark).

Munchs Skriet i Warhols tappning

Desto roligare då att få upptäcka ett genuint spännande konstnärskap, som jag får erkänna att jag inte stött på tidigare (trots att hon till och med är årets mottagare av Hasselbladspriset), via en utställning med flera verk som hade kunnat stå starka nog för att presenteras ensamt - men där helheten blev slående.

Via samtidssatsningen Louisiana Contemporary presenterar de den franska konstnären Sophie Calle. Det blev tydligt att det var en av Frankrikes mest framstående nu verksamma artister som jag missat. Hon har gjort sig känd på att leva och verka efter devisen att det privata får tåla att bli publikt, för konsten.

Särskilt fångad blev jag av monumentalverket Take Care of Yourself som först presenterades på Venedigbiennalen 2007. Resultatet är vid en första överblick överväldigande, men sedan öppnar sig verket för betraktaren. Ja, vad som först framstår som närapå för storslaget och komplext blir allt tydligare ju mer man tittar, läser och funderar. Det visar sig slutligen att det är den geniala enkelheten i idén - och den kompromisslösa följsamhet till denna som helt styr hennes realiserande av idén - som slår en. Det är till och med riktigt elegant.

Take Care of Yourself bygger på ett brev som Sophie Calle fick av en man när han gjorde slut med henne. För att förstå vad som har hänt lät hon sedan 107 olika kvinnor tolka brevet. Kvinnorna valde hon ut utifrån deras olika yrkesfärdigheter. Vi får möta domare, kriminologer, operasångerskor, clowner, prickskyttar, redaktörer och andra som tolkar brevet ner till minsta beståndsdel. Genom att filma eller fotografera tolkarna får vi ta del av deras analyser, samt genom deras bearbetningar eller anteckningar på deras kopior av brevet. Det är texterna som är verkets huvudkomponenter.

Själva brevet som Take Care of Yourself kretsar kring

Det är fängslande, djupt underhållande och förbluffande privat. Jag ömsom drar andan, ömsom skrattar jag och de andra besökarna rakt ut i den stora salen. Men samtidigt försvinner det privata bortom den stora mängden data som uttolkarna tillhandahåller. Det förvandlas till något allmängiltigt, en processtudie av någonting de flesta människor själva har upplevt och funderat på - mekanismerna som styr ett smärtsamt uppbrott. Vi har alla någon gång slitit håret och mellan tårarna sagt om och om igen: "Jag förstår inte! Hur blev det så här? Hur blev vi till detta?".

Som så ofta annars har alltså Louisiana erbjudit mig någonting nytt och spännande. Louise Calle är den mest spännande konceptkonstnären jag tagit del av på år och dar. Efter utställningen har jag fortsatt att tänka på verket, och har läst in mig mer på andra delar av Calles konstnärskap. Jag har också slukat olika intervjuer, vilket ju är en form som blir extra intressant med tanke på hur mycket självbiografiskt stoff Calle väver in i sitt arbete.

Sophie Calle

Läs gärna den djuplodande intervjun med Sophie Calle som tidningen The Guardian gjorde vid Venedigbienalen 2007. Journalisten Angelique Chrisafis fångar Calle vid tiden för offentliggörandes av Take care of yourself, men gör samtidigt en fin genomgång av drivkrafterna genom hennes samlade konstnärskap. Det är också ur den här texten jag hämtat den träffande rubriken på blogginlägget.

Läs också SR Kulturnytts intervju med anledning av den nuvarande utställningen på Louisiana. Journalisten Cecilia Blomberg erbjuder bland annat här en lättillgänglig introduktion kring Calles metod med konstnärens egna kommentarer kring denna.

Avslutningsvis rekommenderar jag varmt att besöka Louisiana medan utställningen fortfarande pågår. Efter att du har varit där (eller om du redan har besökt den) så tar jag gärna del av dina synpunkter. Blev du lika drabbad av Calle som jag?

Jag kommer att fortsätta att följa Calle, och ser redan fram emot Louisianas nästa huvudutställning med Anselm Kiefer. Spännande!

Gideon Levy: "He impersonated a human"

2010-07-22T13:55:00.005+02:00

Ok. Vad är det nu som har skett?

I Israel har en arabisk man blivit dömd för våldtäkt. Enligt rapporteringen har han blivit detta trots att kvinnan han hade låg med frivilligt valde att ha sex med honom. Varför har då en israelisk domstol dömt honom till fängelse för våldtäkt? Well... Tydligen för att han påstod att han var jude inför den judiska kvinna som med samtycke hade sex med honom.

Våldtäktsdom - för att mannen bluffade om sitt ursprung? Jag tar mig för pannan, skakar på huvudet. Det här känns som en fejkad historia framtagen av Israels antagonister i syfte att smutsa ner ryktet hos landets rättväsande. Kan detta ens vara sant?

Tydligen. Så här sammanfattar Ekot fallet:

"Enligt den dömde mannen var det kvinnan som tog initiativet till deras relation. Men han avslöjade inte att han är arab utan låtsades vara en judisk ungkarl intresserad av ett stadigt förhållande. I själva verket är han en gift tvåbarnsfar.

När kvinnan så småningom upptäckte detta polisanmälde hon honom för våldtäkt. Och domstolen i Jerusalem gav henne rätt. Att påstå för en kvinna att man är jude, när man i själva verket är arab, och sen gå till sängs med henne är lika med våldtäkt. I det här fallet gav det 18 månaders fängelse."

Hur bisarr kan en dom egentligen bli? Jag är genuint förbluffad.

I den israeliska tidningen Haaretz skriver deras erkände stjärnjournalist Gideon Levy en längre krönika om fallet under rubriken He impersonated a human. Han berättar om den dömde mannen, palestiniern Sabbar Kashur, och utvecklar vad som kännetecknat processen och de olika avvägningar som domstolen har gjort.

Levy avslutar artikeln enligt följande:

"Now the respected judges have to be asked: If the man was really Dudu posing as Sabbar, a Jew pretending to be an Arab so he could sleep with an Arab woman, would he then be convicted of rape? And do the eminent judges understand the social and racist meaning of their florid verdict? Don't they realize that their verdict has the uncomfortable smell of racial purity, of "don't touch our daughters"? That it expresses the yearning of the extensive segments of society that would like to ban sexual relations between Arabs and Jews?

It was no coincidence that this verdict attracted the attention of foreign correspondents in Israel, temporary visitors who see every blemish. Yes, in German or Afrikaans this disgraceful verdict would have sounded much worse."

Det känns surrealistiskt. "Våldtäkt". Sällan har väl värdet av ett begrepp devalverats så omedelbart och kraftfullt som här? Men i det här fallet finns det fler ord som i sammanhanget tappar sitt värde, så som "rättvisa" och "rättsstat".

"Rättsröta" känns däremot helt rätt i sammanhanget. Vad vi här har sett uttryck för i en israelisk domstol, är en institutionaliserad rasism som visar sig just genom denna osmakliga rättsröta.

Israels olika institutioner upphör inte med förvåna mig, och inte heller med att göra mig bestört. Det här domslutet är som sådant bara ännu något som ytterligare bygger på den israeliska statens skamfilade rykte. Men hur mycket sådant klarar en stat - som vill vara en demokratisk och rättsäker sådan - egentligen av att bära?

Förhoppningsvis inte mer. Det måste till en rejäl kursändring i Israel!

Andres Lokkos sommarprat i p1

2010-07-20T12:50:00.007+02:00

Så har då skribenten Andres Lokko hållit sitt sommarprat i P1. Faktiskt det första programmet i årets sommarupplaga som jag lyssnat på. Detta sprunget ur vilken otroligt viktig roll han och hans närstående medarbetare haft under mina formativa tidiga tonår (jag kunde räkna upp Pops indielista baklänges i sömnen). Än idag kan jag konstatera att mycket av den musik jag har lyssnat på de senaste tio åren har kommit till mig via Lokkos tips och texter.

Över till programmet. Musikvalet skulle jag kunna skriva ett par spaltmetrar om. Men jag rodnar lite medan jag skriver detta. Tonårspojkens naivt lojala idoliserande är ingenting som 25åringen vill stoltsera med, men jag kan i alla fall stå för min personliga historia.

Jag känner dock att det lite för mycket skulle tangera mina tonårs ofta alltför okritiska idoliserande av Lokko att kommentera varje låtval. Trots allt har jag ju utvecklats till en lite mer fristående och autonom individ sedan dess. Skulle inte vilja backa bandet heller egentligen, även om det är tryggare att följa än att inspireras. Take no heroes, only inspiration sjöngs det ju på otalet scener 2004, och jag var ju där och dansade in mantrat tillsammans med mängder av andra popkids och förvuxna hipsters (de senare stod dock mest och gungade i barerna). Det fick avsluta tonåren. Bäst att låta det vara ogjort med andra ord.

I den första delen av sitt sommarprogram så hämtade Lokko om inte hela upplägget så i alla fall hela känslan från sin egen artikel "Den engelska patienten" (maj -98), uti vilken han tar itu med de anglofila utlandssvenskarnas psyken och smak. Till och med hans sedvanliga tjuvnyp mot vårt BBC-vurmande får en passus här. Småtrevligt och puttrande.

Sedan blir det övergång till Sverige, via England - som han kallat ett kallt klassamhälle. När han ser grannar som efter finanskrisen får stå och sälja sina ägodelar varje helg för att klara höjda räntor, så kan han ändå identifiera vad det är som fortfarande faller honom i tycket med sitt forna hemland. Ja - det han till och med kan sakna...

"Socialdemokratins bieffekter. Alla de där sista spillrorna av vad som finns kvar av Per Albin Hanssons folkhem"

Efter detta blir det en hel del politik insprängt mellan de många låtarna. På senare år har ju Lokko varit allt mer tydlig i sina socialistiska ställningstaganden. Det framkommer även i sommarpratet.

Utifrån en grundläggande syn om allas lika värde så konstaterar han att detta med att den gamla unkna riksdagsrassen Bert Karlsson numera tydligen skulle vara folkkär, är lika märkligt i hans bok som om Sverigedemokraternas ledare Jimmie Åkesson skulle leda en flyktinggala.

Lokko avslutade sina betraktelser med att konstatera att det är val i höst. Därför pratade han om värden som inte bara kan mätas i pengar, och om hur frihet inte bara kan handla om att rika ska ha rätt att köpa vad de vill.

Jag blev nöjd över att Lokko inte valde att läsa upp ett programmanus som handlade om de egna förträffliga känselspröten, eller - fasa! - åt att försöka bevisa att han fortfarande är med i svängen, kan tolka intrycken, har en scen. Istället pratade han framåt och valde att ta chansen att göra ett avtryck i den bredare samhällsdebatten. Som sådant blev det alltså en värdeladdad avslutning.

Många kommer säkerligen tycka att det var för många låtar och för lite prat. Men snälla, det är trots allt Andres Lokko vi talar om. Var något annat att förvänta, vore något annat rimligt? Nej. Jag tycker att det var ett trevligt program.

Den sista låten dedikerade Lokko för övrigt till Karl Marx, Jesus och Ken Livingstone. Riktigt fint.

-------------------
[edit]
Du kan själv lyssna till programmet här.

Ragnar Thoursie har lämnat oss

2010-07-19T23:02:00.005+02:00

Ragnar Thoursie, en av de mest omhuldade poeter den svenska arbetarrörelsen har känt, har gått bort. Genom Olof Palme och otalet andra folkrörelsemänniskor har hans ord påverkat generationer av socialdemokrater.

Gällde detta någon annan så vore detta kanske storvulna ord. Men detta rör nu alltså Thoursie. Han har citerats i högtidstal, i stridsskrifter och på kongresstal såväl inom partiet som inom fackföreningsrörelsen (så även på partikongressen 2009, av Anna-Greta Leijon om mitt minne inte sviker mig).

Hur många av oss som kommer från folkrörelsefamiljer har inte växt upp med orden från den kanske alldeles särskilt omtyckta Sundbybergsprologen?

"Över tidens sus i tallar, över årens flykt
på fjädermolnets vinge bred och stark,
trår från natt till dag, från nöd till
frihet ifrån fruktan
den strävan som är lika för oss alla.
En öppen stad, ej en befästad, bygger vi gemensamt.
Dess ljus slår upp mot rymdens ensamhet"

Från nöd till frihet ifrån fruktan, den strävan som är lika för oss alla. En öppen stad, ej en befästad, bygger vi gemensamt...

Sannerligen är det en mästare som har lämnat oss. En mästare som kunnat tala för och till mina far- och morföräldrar, men vars ord burit mening även för min föräldrageneration och för min egen. Vi har ofta tänkt på honom och det lät vi återkommande fortsätta att göra.

En man må ha gått ur tiden, men hans ord har inte gjort det.

-------
I saknad av tillräckliga egna ord vill jag tipsa om tre andra läsningar.

Marie Demker skriver tonsäkert och vackert i sitt blogginlägg Ragnar Thoursie in memoriam. På dagens understreckare i Svenska Dagbladet fördjupar Tom Hedlund under rubriken Thoursie lät reformerna gå före dikten. Göran Greider har också skrivit, men just nu kan jag inte hitta artikeln - återkommer eventuellt kring detta.

Yael Bartana på Moderna Museet i Malmö

2010-07-19T20:13:00.006+02:00

Genomtänkt, väl genomfört och smart presenterat. Moderna Museet i Malmö kan vara nöjda med sin nuvarande utställning, som har väckt mycket uppmärksamhet. Personligen blev jag tagen av den.

Yael Bartana har gjort sig ett namn med verk som väckt stor uppmärksamhet. Jag föreställer mig att de både kan provocera och ingjuta optimism, beroende på betraktarens position. Och position tvingas man att inta. She's just that type of an artist.

Utställningen och Europa kommer att häpna kretsar kring ett antal korta filmer som behandlar de ämnen jag har förstått är typiska för Bartanas konstnärskap. Staten Israels relation till sin omedelbara omvärld, sionismens efterdyningar och den historia av fördrivning och folkmord som judar tvingats utstå. Starka teman som väcker starka känslor.

Den här utställningen tar hela Turbinhallen i anspråk. Genom olika asymmetriskt utplacerade små byggnader (bosättningar) inne i hallen så vandrar man från hus till hus med olika filmvisningar. Personligen blir jag mest tagen av de tre första.

De två första berör svåra frågor men är fjäderlätt framställda, naiva men varma. I filmen Wild Seeds har hon placerat ut ett gäng israeliska fredsaktivister på ett ödsligt berg, där hälften får agera bosättare och hälften får spela israeliska soldater i ett slags iscensättande av en så kallad evakuering. Deltagarna skrattar under tiden men kontrasteras av de skrikna repliker som kommer från riktiga evakueringar.

I A Declaration följer vi en man som åker ut i en enkel eka till en klippa i anslutning till Jaffas. Någon har rest en Israelisk flagga där. Mannen byter ut flaggan mot ett olivträd. Detta inte iscensatt utan något som verkligen händer (vad nu det innebär?). Enkelt, naivt men otroligt starkt.

Mest tagen blev jag dock av Summer Camp. Här har Bartana skildrat ICAHDs (the Israeli Comittee Against House Demolition) sommarläger i östra Jerusalem. Bilderna av hur de återuppbygger ett palestinskt hem som den israeliska militären demolerat blir oerhört kraftfulla i sitt sammanhang utan att i sig vara något märkvärdigt.

De konstrasteras nämligen mot en parallell visning av den sionistiska propagandafilmen Awodah från 1935. Där visas hur en kibbutz byggs upp av frivilliga krafter ute i öknen, i ett syfte som under 1930-talet handlade om att få fler judar i världen att hörsamma den sionistiska appellen om att ansluta sig i det konkreta byggandet av ett tryggt hemland för det judiska folket. Båda filmerna är nedklippta till samma längd och spelas upp till orginalsoundtracket för Awodah.

Jag behöver nog inte förklara vilken potential för kraftfullt och tankeväckande material det här är. Vad jag däremot vill säga att Yael Bartana inte bara hyser ambitioner utan också lyckas med dem. Besök utställningen. I sin helhet är den verkligen slående, nästan så att man häpnar...

Mona Sahlins vinnartal i Almedalen 2010

2010-07-08T22:34:00.004+02:00

Så höll då Mona Sahlin sitt tal, och vilket tal det blev!

Hon fokuserade på de viktiga utmaningar Sverige står inför, och med en fast förankring i en tydligt socialdemokratisk analys av det nuvarande samhällets brister och förtjänster så prioriterade hon att tala om de egna visionerna och vår egen ideologi - inte om motståndarna. Bra!

På många sätt var det också en fröjd att lyssna på talet ikväll. Mona Sahlin var självsäker, engagerad och tydlig. Med smart sammanvävda exempel och frågor så gjorde hon tydligt alternativen för väljarna inför valet i höst. Sverige behöver en modern och framtidsinriktad politik, och den är det de rödgröna som erbjuder. Förhoppningsvis kan detta talet vara en av faktorerna som bidrar till att avgöra valet till vår fördel.

Jag återkommer snart med djupare analys och lite exempel ur talet. Tills dess rekommenderar jag dig att ta del av via youtubeinläggeet här under, och sprida vidare klippet till dina vänner och bekanta!

Hörrni, visst gick valarbetet genast lite lättare!

Spana in nya LO.SE/UNG

2010-07-08T09:49:00.001+02:00

Över hela Sverige pågår just nu LO:s kampanj Facket på Sommarjobbet. Så även här nere i Malmö. En av de sista sakerna vi gör varje gång vi besöker ungdomar på deras arbetsplatser är att tipsa dem om numret till Fackets Hjälptelefon, samt så hänvisar vi dem till vår hemsida.

Well. Tiden snurrar fort numera. Därför känns det som att det har gått minst hundra år sedan LO:s ungdomssida blev upplagd.

Så länge sedan är det givetvis inte. Det har inte ens gått ett decennium. Men tidens tand hade ändå fått sidan att kännas inaktuell till sitt upplägg och rejält frånsprungen av sin samtid rent grafiskt.

Med tanke på att ungdomssidan har haft den målgrupp den har haft, så förstår ni också att detta har blivit påtalat allt oftare. Jag får ju erkänna att jag och de andra uppsökarna i Malmö har haft detta i bakhuvudet när vi har berättat om hemsidan.

Därför är det en fröjd att vi nu äntligen har lanserat nya LO.SE/UNG. Infon är omskriven, upplägget är omgjort och den grafiska profilen är rejält uppfräschad. Kul! Mängder av kudos till de ansvariga uppe på LO-borgen. Detta har ni gjort bra!

(Klicka för större bild)

Se nu till att besöka hemsidan, kolla in Fackets Hjälptelefon på Facebook och följ också arbetet via nya Twitterkontot @lo_ung.

Tipsa också gärna ungdomar i din närhet om vårt telefonnummer 020-56 00 56!

Sommarläsningen räddad; del 1

2010-07-07T17:14:00.001+02:00

Om en vecka så har jag jobbat färdigt med Facket på Sommarjobbet och har flyttat till Värnhem. Då är det dags för semester! Utöver all välbehövlig sömn som jag tänker försöka njuta av så kommer min prioriterade rekreation vara att ta igen all den förlorade lästid jag inte hunnit med.

Med anledning av detta har jag besökt Malmö Stadsbibliotek och lånat ihop smakprov ur en del författarskap som jag sedan länge har velat fördjupa mig.

Översatt till svenska ska jag äntligen få ta del av Jhumpa Lahiris debutbok Den indiske tolken (2001). Jag är djupt imponerad av författare som bemästrar konsten att skriva noveller och blev verkligen helt tagen av Lahiris senaste bok Främmande jord (2009) när jag läste den i våras. Mästerlig prosa.

Jag lånade även Sommarens rikedom (2001) av Barbara Kingsolver. Jag har läst mycket om henne men ingenting av henne. Därför bestämde jag mig redan i vintras för att åtgärda denna brist. Nu råkade det bli den enda boken biblioteket hade inne. Förhoppningsvis är den representativ nog att kunna tjäna väl som ingångsport till hennes författarskap.

För att inte bara vältra mig i den något äldre samtiden fångade jag även upp ett ungt svenskt författarskap. Jag började läsa Edelcrantz förbindelser (2008) förra året men var just då i ett läge där jag uppskattade Malte Perssons skriverier mer i kulturkrönikeform än romandito. Nu kan jag tvärtom upptäcka att jag längtar efter att börja läsa om boken.

Utöver det så plockade jag upp Allt är vind (2003), Afrikanen (2004) och Hungerns Visa (2008) . Gällande Le Clézio så har jag tidigare bara läst Raga (2006) och bläddrat i Rapport om Adam (1963) på franska, men det jag har läst har skapat ett sug efter ytterligare. Därför unnar jag mig en liten djupdykning ner i hans senare mer självbiografiska prosa. Jag var även våldsamt sugen på hans Färder i filmens värd, men den var så klart redan utlånad. Någon som har den och vill låna ut den?

Jag tänker även unna mig den milt ökade ansträngningen av att läsa skönlitteratur på engelska. Med anledning av skriverierna kring hennes bortgång nu i veckan hade jag fått inspiration att ta itu med Beryl Bainbridges produktion. Jag hade tänkt mig Every man for himself eller den självbiografiskt lagda An Awfully Big Adventure. Bibliotekarien informerade mig dock om att jag var långt ifrån den första som jagat Bainbridge just den här veckan. Jag fick dock tag på hennes debut A Weekend with Claude (1967) samt, vad jag uppfattat som hennes breda kritikergenombrott, Injury Time (1977).

På tal om erkända eminenser så ämnar jag täppta till ytterligare två stora luckor i allmänbildningen. Dels genom att ta del av Rose Tremains prosa i den rekommenderade The Colour (2003), och dels genom att läsa den av flera vänner starkt rekommenderade Gilead (2004) av Marilynne Robinson.

Som om nu inte detta vore nog, så överraskade Theo igår med att ha köpt mig en riktig tegelsten med en av mina absoluta favoritförfattare, den stilistiska mästaren Virginia Woolf. Som det storfan jag är (se tidigare inlägg om Woolf) så skulle jag kunna ägna hela semestern enbart åt att läsa dessa utvalda verk. Njuta av att läsa om To the Lighthouse (1927), A Room of One's Own (1929) eller Mrs Dalloway (1925), och av lyxen att få läsa nyheter för mig så som Between the Acts (1937) och The Waves (1941.

Och tänk, detta är bara de böcker jag har lånat. Återstår gör alla böcker jag själv har köpt inför ledigheten.

Det verkligt spännande blir med andra ord hur många av böckerna jag faktiskt kommer att ta mig igenom. Återkommer med rapport!

Facket på Sommarjobbet i Malmö

2010-07-03T12:05:00.003+02:00

Över hela Sverige så är LO nu ute på sin sommarkampanj Facket på Sommarjobbet. Det samma gäller här i Malmö, vilket helt har dominerat mina arbetsdagar den senaste veckan.

Nyfiken på vad det kan gälla? Kolla in Skånska Dagbladets artikel från i tisdags, Facket ger råd till unga sommarjobbare.

"– Vet du om ni har kollektivavtal här? är den första frågan som Markus Blomberg, ombudsman på LO-Malmö, ställer till Jehad Ali som sommarjobbar på ett kafé vid Lilla torg i Malmö. Jehad Ali berättar att det har man och efter pratstunden med Markus Blomberg berättar han att han redan kände till många av sina rättigheter.
– Men det är alltid bra att få en repetition, säger han.

I går var det starkskott för LO-fackens årliga kampanj "Facket på sommarjobbet". I år kommer arbetsplatser i alla skånska kommuner att få besök av LO-distriktets patruller. Markus Blomberg berättar att 28 uppsökare under två veckor kommer att besöka sommarjobbare och informera dem om deras rättigheter och skyldigheter."

Vi kommer att vara ute i Malmö hela nästa vecka också. Har du tips om arbetsplatser vi borde besöka? Hör av dig!

Hur var det nu med utanförskapet, Anja Sonesson (m) och Ewa Bertz (fp)?

2010-06-25T11:06:00.012+02:00

Regeringens viktigaste mål under mandatperioden var att minska utanförskapet och få ner arbetslösheten (oavsett vad de försöker påstå nu). Hur det har gått för dem med att få fler människor i arbete är välkänt, men hur har det gått med bekämpningen av utanförskapet?

Anja Sonesson (m)

"Lysande!" har företrädare för de borgerliga partierna hävdat. Alla åsikter om att utanförskapet inte alls minskat har räknats som bluff och båg från de rödgröna partierna. Inte minst var detta någonting vi lokalt stötte på under budgetbehandlingen i Malmö Kommunfullmäktige förra veckan, från till exempel oppositionsrådet Anja Sonesson (m).

Men framför allt tänker jag ändå tillbaka på Folkpartiets kommunalråd Ewa Bertz. På tisdagen, under avsnittet "Arbete och Integration" (i debatten om det preliminära budgetförslaget för 2011 med plan för 2012-2013), gjorde hon ett stort nummer av att oppositionen skulle ljuga om utanförskapsstatistiken i varje anförande.

I sitt sista genmäle när hon själv hade ordet upprepade hon återigen att SCB hade räknat på just utanförskapet, och i tidigare inlägg utvecklade hon att detta hade minskat tack vare regeringens politik. Direkt efter detta fick jag gå upp och konstatera att SCB inte alls hade förhållit sig till samma parametrar som de alliansen gått till val på, och därefter redogjorde jag för hur Riksdagens utredningstjänst - RUT - visat hur det utifrån samma parametrar tvärtom hade ökat med 70 000 personer. Självfallet lyssnade dock högern inte på oss när vi pratade om detta...

Ewa Bertz (fp)

Vill ni se detta replikskifte kan ni gå in på Malmö Stads hemsida, och titta på sändningen från den 15:e juni. Under kapitlet "Arbete och Integration", från 08:20 in i den sparade sändningen (fortsätter ni titta tio minuter till efter det så får ni för övrigt även se mina replikskiften med SDs Lars Johan Hallgren, om deras icke-politik på arbetsmarknadsområdet).

Tidigare har media varit ganska tysta om de problematiska utanförskapssiffrorna. Regeringspartierna har fått stå tämligen oemotsagda och oppositionens kritik har inte nått ut. Därför känns det lite som en upprättelse när journalister över hela Sverige nu lyfter diskussionen snäppet högre. Jag hade börjat tro att det skulle vara omöjligt med rubriker som Regeringen missar utanförskapsmål (Aftonbladet) eller Fler lever i utanförskap (Privata Affärer). Vad skriver man då? Ur TT-artikeln:

"Ny statistik visar att det ökat med drygt 6 000 personer de senaste fyra åren.Siffrorna kommer från arbetsmarknadsdepartementet som sammanställt underlag om framför allt arbetslösa, sjukskrivna och förtidspensionerade. De visar att "utanförskapet", det vill säga de i åldern 16-64 år som står utanför arbetsmarknaden, ökat med 6 528 personer."

Så. Då har vi alltså tagit itu med det första argumentet från högerpartierna. När arbetsmarknadsdepartementet själva konstaterat att det inte skett någon minskning under mandatperioden kan vi väl lägga det bluffargumentet åt sidan.

Hur är det då med Socialdemokraternas och de rödgrönas åsikt att utanförskapet inte har minskats, inte har stått still utan faktiskt tvärtom har ökat? Well, TT skriver så här:

Socialdemokraterna anser att "utanförskapet" har ökat betydligt mer. De har låtit riksdagens utredningstjänst räkna på hur många i åldern 16-64 år som står utanför arbetsmarknaden, vilket är ett något annorlunda sätt att räkna jämfört med arbetsmarknadsdepartementets.

Enligt partisekreterare Ibrahim Baylan fångar det måttet upp även de som inte ingår i något "system", till exempel unga som inte registrerat sig hos arbetsförmedlingen och som inte får någon typ av ersättning eller stöd. Han påpekar att Moderaterna använde sig av den definitionen före valet, men hävdar att de sedan ändrat måttet för att få bättre siffror.

Hos Johan Ulvenlöv kan du läsa ett sammanfattande inlägg där också RUT-utredningen finns, samt redogörelser för hur Moderaterna räknade på utanförskapet innan de själva fick makten.

Allt sammanvägt så blir det en statistisk sörja, när nu högern försöker rädda sig genom att trixa och fixa med siffrorna. Men det enda ärliga är att använda sig av samma beräkningssätt som man gjorde innan valet 2006, och då har utanförskapet ökat med över 70 000 personer.

Så stavas ett fett jäkla (m)isslyckande, ett tvättäkta regeringshaveri på alliansens kanske viktigaste fråga under mandatperioden. Tur att det snart är val!

Del 2: Sommaravslutning för "Avanti! - Röda kvällar i Malmö"

2010-06-24T20:31:00.006+02:00

Förutom maten, umgänget och den fina underhållningen så var kvällens höjdpunkt ändå de anföranden som gjordes av representanterna för våra tre arrangörsorganisationer.

Från ABF Malmö var ordföranden Andreas Schönström där. Han talade om olika utmaningar för arbetarrörelsen. Ett positivt budskap om att vi måste orka stå raka i ryggenoch säga: visst kan vi! Genom exempel kring våra tre organisationers historia och våra roller så tydliggjorde han att arbetarrörelsen måste sätta sin egen dagordning. Annars kommer vi aldrig orka bygga framtiden, bara orka fightas om att förvalta nuet.

Som avslutningskläm berättade Schönström också att ABF Malmös uppstartade tankesmedja nu har kommit igång, och att den första rapporten kommer att komma den 4:e september. Spännande!

Frida Trollmyr (s), Ewa Glimhed (LO) och Andreas Schönström (ABF) ska börja tala

Från LO var det ordföranden Ewa Glimhed som talade. Hon tog avstamp i arbetslivet och talade om LO:s 40 000 medlemmar i Malmö. Utifrån den verkligheten talade hon sen om varför hon själv en gång i tiden valde att engagera sig fackligt. Varför? För att förändra världen!

Som fackligt aktiv hade Glimhed dock snart insett att det behövdes mer än bara fackliga initiativ, utan det behövdes även politik! Samma insikt som arbetarna fick redan på 1800-talet när man började organisera sig. Därav facklig-politisk samverkan, därför var det fackföreningsfolket i Sverige som beslutade sig för att starta det Socialdemokratiska Arbetarepartiet.

Hur är det idag då? Glimhed konstaterar att hon alltid kallat sig radikal, men att hon och rörelserna hon är engagerad i har blivit pressade på defensiven. Folk blir intvingade i att agera förvaltare. Man vill skydda medlemmarna från ännu fler försämringar genom att fokusera på ansträngningar att bevara. Här gjorde sen Glimhed samma analys som Schönstrom - vi måste ändå våga drömma! Vi måste våga vilja mer. Hennes avslutande konstaterande var att det första steget förvisso är regeringsskifte i höst men att det inte är över där.

Några av besökarna under kvällen

Från Socialdemokraterna var det vice ordföranden Frida Trollmyr som talade. Hon inledde med att berätta om hur hon inför den här kvällen hade blivit uppmanad att fokusera på långsiktiga och visionära resonemang, men hur hon ändå återkommande hade fastnat på valet 19 september.

Varför detta? För att valet trots allt är avgörande för så oerhört många frågor, för oerhört många människor. Vinner Reinfeldt och får lov att regera under åtta sammanhängande år menade Trollmyr att systemskiftena blir så många att det nästan är omöjligt att överblicka vilket sorts samhällsbygge högern då formerar. Självfallet vill vi ju inte detta.

Men Trollmyrs poäng var att det handlar inte om hur landet kan komma att se ut om fyra år till, utan om hur det ser ut redan idag - eller om hur det såg ut när Reinfeldt vann för delen. Inte var vi klara med vårt samhällsbyggde då, inte var alla visioner förverkligade? Utifrån det hon mött i sitt arbete som socialsekreterare i till exempel Rosengård och Fosie, så utvecklade och problematiserade hon nutida växande fenomen som fattigdom och social utsatthet. Bostäder som inte ens borde få kallas bostäder. Arbetslöshet och rotlöshet.

Idag är det oerhört många unga vuxna i den "blåsta" generationen som inte kan flytta hemifrån för att de aldrig får lägenhet, för att förstahandskontrakt är utopiska när man är timanställd på tre olika jobb och aldrig kan vara säker på inkomsten. Man kan sitta i bemanningspool eller gå från provanställning till provanställning.

Allt detta måste vi som Socialdemokrater såklart vilja ändra. Inte bara minimera riskerna för folk, utan också öka chanserna. Främja jämlikheten och solidariteten i samhället. Minska klyftorna konkret.

Sammanfattningen av allas inlägg? Först vinner vi valet - sen sätter vi igång, för vi har att göra! Positiv avslutning, på en positiv seminarieserie.

Arbetarrörelsen i Malmö laddar rejält inför framtiden och det känns bra.

Del 1: Sommaravslutning för "Avanti! - Röda kvällar i Malmö"

2010-06-24T20:27:00.000+02:00

Vissa saker går nu in i ett lugnare tempo när juli närmar sig, och delar av verksamheten tar paus. Inte minst gäller detta för mycket av vår studieverksamhet.

Nu under våren så har LO Malmö, ABF Malmö och Socialdemokraterna i Malmö haft en gemensam föreläsningsserie som vi kört under namnet "Avanti! - Röda kvällar i Malmö". Målet var att skapa ett öppet forum för medlemmar och sympatisörer där vi försökte möjliggöra för ideologiska diskussioner och långsiktiga resonemang.

Vad är det som binder samman arbetarrörelsen? Hur ser vår kritik av samhällsordningen ut, och vad är det för inriktning vi vill ha på politiken? Svaren har vi försökt hitta tillsammans!

Buffé i trädgården ute på Per Albin Hanssons födelsehem

Nu i tisdags höll vi sommaravslutning. Det blev en mycket trevligt kväll som knöt ihop säcken för seminarieserien på ett bra sätt.

Om jag får säga det själv, så har vårens program varit spännande. Vi har haft intressanta föreläsare i form av aktuella författare, politiker, folkbildare eller lokala profiler inom arbetarrörelsen. Läs och döm själv:

-------------
* 30/3 Bokslut Reinfeldt - med Christer Persson och Daniel Suhonen, två av författarna till boken

* 13/4 Facklig-politisk kamp för ett bättre samhälle - med oppositionsrådet Rickard Larsson (s) från Region Skåne

27/4 Välfärd för Jämlikhet: hur bygger vi en stad för alla? - med socialkommunalrådet Katrin Stjernfeldt Jammeh (s)

11/5 Mer eller mindre klassamhälle: valet mellan en blå eller röd skolpolitik – med Marie Granlund, riksdagsledamot (s) och nationell talesperson i skolfrågor

25/5 Nyliberalernas myter om marknadens förträfflighet - med Daniel Ankarloo, fil dr i ekonomisk historia, författare och mer därtill

8/6 Vad vilja vänstern? - med Klas Gustavsson, författare och doktorand vid Sociologen i Lund med mera
-------------

Ett tämligen matnyttigt program, som har givit upphov till många intressanta diskussioner och idéer. Men det var också trevligt med en trevlig sommaravslutning med sång och buffé ute i det gröna.

Finstämda sånger från Pontus och Maria

På plats var för övrigt också representanter för våra tre arrangörsorganisationer, som utöver grillningen och underhållningen också höll tal tillsammans. Det blev kvällens ideologiska inslag, som väckte många diskussioner.

Mer om detta i nästa inlägg!

Malmö: Den rödgröna majoritetens arbetslinje vs alliansens ... ?

2010-06-22T13:51:00.002+02:00

Efter att förra veckan ha ägnat två dagar åt budgetfullmäktige med dess olika debatter och beslut så står det tämligen klart för mig. Alliansens enda vision för Malmö är maktskifte - de vill styra. Men som om erfarenheterna av borgerligt styre på riksnivå inte skulle kunna vara avskräckande nog, så erbjuder Malmöhögern en hel del egna anledningar till att bli orolig för vad detta skulle innebära.

I brist på politiska visioner har de nämligen ett par rätt usla förslag (som delutförsäljningar av allmännyttiga MKBs bestånd - vilket jag underligt nog inte hittar de publicerade artiklarna om på Sydsvenskans hemsida). Det finns ett tydligt exempel på ett dåligt förslag som hade förvärrat för drabbade individer och deras familjer, men också för Malmö som stad i sin helhet.

Jag tänker på hur Alliansen i Malmö vill minska förskoletimmarna för barn till arbetslösa från dagens 30 till istället 15 timmar i veckan. I Sydsvenskans artikel igår uppmärksammades detta alliansförslag, och oppositionens Patrick Reslow (m) fick uttala sig:

"Ni vill dra ner antalet förskoletimmar för barn till arbetslösa, från trettio till femton timmar. Varför?
– Femton timmar är fullt tillräckligt för arbetslösa. "

Detta uttalande kvalificerar omedelbart till kategorin: högerpolitik jag bara inte kan förstå. Hur hänger detta ens ihop med den arbetslinje högern högtidsdeklarerar varje gång de hamnar i en talarstol?

Well. Saken är den, att det hänger ihop. It even makes perfect sense.

Arbetslinjen i den nymoderata tappningen handlar nämligen inte om att möjliggöra för jobb, att underlätta för individer att arbeta eller få tillgång till arbetsmarknaden. Hade den gjort det så hade Malmös moderatstyrda högeropposition inte föreslagit en sänkning av antalet förskoletimmar för barn till arbetslösa.

Då hade de istället kunnat se vikten av att även dessa föräldrar kan stå till arbetsmarknadens förfogade. Det handlar om att ha tid att strukturerat hålla igång sin sökaktivitet, skicka in cv'n och ringa potentiella arbetsgivare. Det handlar om att kunna delta på arbetsförmedlingens möten, kurser och personliga handledningsträffar - ja för all del även om att kunna delta i den borgerliga regeringens så omhuldade coachningsåtgärder. Inte minst handlar det också om att faktiskt kunna gå på intervjuer och träffa möjliga arbetsgivare.

Men nej! Se detta är inte arbetslinjen för alliansen.

Gör så att det tjänar sig att jobba, säger finansminister Anders Borg (m) och statsminister Fredrik Reinfeldt (m). Gör så att det straffar sig än ytterligare för individen att drabbas av arbetslöshet, är ett annat sätt att beskriva deras politik på. Ett synsätt som jag menar faktiskt sammanfattar högerns politik på området. Istället för att arbetslösa kan bli hjälpta av högerns politik så blir de drabbade av den.

Arbetslinjen handlar för de borgerliga partierna om att ha en linje i sin politik som gagnar de som redan är i arbete. Inte om att hjälpa folk från arbetslöshet till jobb.

För Malmö, en stad som kämpar med att få ner arbetslösheten, skulle högerns förslag vara direkt kontraproduktivt. Det främjar inte arbetsmarknadens funktionssätt, och det främjar inte arbetslösa föräldrars möjligheter att få nya anställningar.

Märk väl: jag har alltså inte ens börjat problematisera förslaget utifrån barnperspektiven.

Ja jisses. Måtte Malmö inte drabbas av högerstyre.

-----------
Tidigare inlägg kring budgetförslagen under våren:
Onsdag 19/5: Den rödgröna budgeten i Malmö: jag gillar't!
Tisdag 25/5: Smart rödgrönt samarbete i Malmö

Sydsvenskan tappar fokus inför valet

2010-06-21T22:12:00.001+02:00

Sedan en tid tillbaka så har Malmöredaktionen på Sydsvenskan publicerat återkommande temasidor om politiken i Malmö, jag tänker då också särskilt på de sammanfattande krönikor som man har publicerat under "Fokus på politiken".

I dagens krönika under denna rubrik (Det stora racet har börjat) meddelar man nu att man inför valet ska lägga temasidan i vila.

"Sydsvenskans bevakning av Malmöpolitiken går nu in i valrörelsetempo. Det innebär att den här sidan tar uppehåll. Men vi växlar inte ner. Reportage, granskningar, nyhetstexter och analyser kommer ni att hitta på de vanliga Malmösidorna."

Jag köper inte tänket. Sedan Malmöredaktionen började med sin samlade fokusering på politiken och valet så har jag hört fler än tidigare kommentera viktiga kommunala skeenden, och folk har fått ansikten och namn bakom beslut som direkt har påverkat dem i deras vardag.

Att säga att man ska trappa upp bevakningen låter ju bra, men frågan är om det kommer att upplevas så av läsaren? Nej här tror jag att man begår en miss. Sydsvenskan släpper i pedagogiken och riskerar att tappa folks intresse just när de har byggt upp det.

Synd Sydis!

Ny grön giv av fackliga sympatier?

2010-05-26T16:09:00.003+02:00

Jag har noterat att de båda unggröna språkrören Maria Ferm och Jakop Dalunde har varit ute och pratat sig varma om fackets viktiga grundfunktioner på arbetsmarknaden.

Först i artikeln Vi vill inte leva i ett McDonald's-samhälle på Newsmill och idag i artikeln Ingen i CUF verkar våga stå för parollen "Fuck facket forever". Är detta början på något som kan bli en "Krama facket forever"-våg bland de unga Miljöpartisterna?

Det hade i så fall varit en nygrön våg som även jag hade kunnat tycka det var kul att surfa på.

Smart rödgrönt samarbete i Malmö

2010-05-25T14:43:00.004+02:00

Med tanke på hur sura borgarna blev av den rödgröna budgeten i Malmö så chansar jag på att en hel del högerfolk i Stadshuset har svårt att dra på smilbanden idag.

På Kvällspostens debattsida hittar jag idag artikeln Större resurser för gemensam välfärd. Där går Ilmar Reepalu (s), Anneli Philipsson (v) och Fredrik Fernqvist (mp) igenom det upplägg man har valt när man räknat fram och prioriterat sin budget.

"Vår gemensamma budget bygger på det regeringsalternativ som vi anser vara det bästa och samtidigt det mest realistiska. Allt pekar på att en majoritet av svenska folket tröttnat på den borgerliga regeringens experiment med trygghetssystemen och kommer att rösta fram en rödgrön regering."

Jag kan inte annat än tycka att det är riktigt smart att arbeta på det här sättet, taktiskt riktigt och allt. Det är mycket som blir tydligt. I artikeln presenteras hur en rödgrön regering dramatiskt ökar chanserna för ett progressivt styre i Malmö att kunna genomföra sin reformagenda.

I det centrala rödgröna budgetalternativet finns ju alla olika delkomponenter som Malmö så desperat behöver: större resurser till välfärden, utökat ROT-program för flerfamiljsbostäder, infrastruktursatsningar som möjliggör satsningar på spårvagnsutbyggnaden i Malmö och inte minst ordentliga statliga satsningar på en aktiv arbetsmarknads- och utbildningspolitik i lågkonjunkturens spår.

Ja, allt detta och mycket mer. Men hur blir det då om den borgerliga regeringen får sitta kvar?

"Om alliansen vinner riksdagsvalet och håller fast vid den nedskärningsproposition för 2011 som de nu har lagt fram, blir läget ett helt annat. Då måste Malmös budget när den fastställs i höst göras om och kommunalskatten höjas alternativt stora nedskärningar genomföras. Detta ger ett tydligt budskap till väljarna kring vilka alternativen är i valet.

För att öka människors ekonomiska trygghet föreslår det rödgröna regeringsalternativet förbättringar som gör att färre människor hamnar i utanförskap och att fler klarar sin försörjning när de blir sjuka eller arbetslösa. Detta ger oss på kommunal nivå utrymme att fokusera på förbättringar av välfärden istället för att tvingas se en allt större del av budgeten försvinna till ökade kostnader för försörjningsstöd."

Det är så pedagogiskt och strategiskt smart att jag till skillnad från en del andra politiker i stan inte har ett dugg svårt för att dra på smilbanden. Tvärtom: jag har haft svårt hela dagen för att inte le.

Det är för övrigt...

2010-05-25T11:23:00.000+02:00

... sjukt gött att Kajsa Borgnäs har börjat skriva i Skånska Dagbladet. Jag har gillat hennes texter och tal ända sedan hon valdes till förbundsordförande för S-studenter.

Läs första krönikan genast, om bostadspolitik och bostadsmarknaden. Boka sedan in att läsa hennes alster ända fram tills valet!

Reinfeldt som handelsresande i nedskärningar och nyliberal politik

2010-05-24T16:46:00.000+02:00

I brittiska The Times kan man läsa artikeln Swedish model not so pretty for those hit by cuts.

Utöver exempel på en rejält slarvig historieskrivning av journalisten (som att Fredrik Reinfeldts nedskärningar och försämringar av sjukförsäkringen skulle bero på 90-talskrisen - inte hans ideologiska vilja och politiska inriktning) så är artikeln talande för vilken bild våra representanter ger av vårt lands styre.

Förr var vi landet där politi(s)ka ledare stod upp för internationell solidaritet, jämlikhet och rättvisa. Nu har vi istället Fredrik Reinfeldt som uppmärksammas för att han uppmanar konservativa trosfränder att våga göra rejäla nedskärningar.

Efter valet tvingas nu progressiva rörelser beskåda hur Tories och LibDems gör smärtsamma nedskärningar - där resurserna behövs som mest. Till exempel protesterar brittiska fackföreningar nu emot att herrarna David Cameron och Nick Clegg skär på satsningar mot ungdomsarbetslöshet och på det ekonomiska utrymmet för motsvarade kommuner och landsting. Reinfeldts inflytande syns visst redan. Det är bara att beklaga för våra brittiska och europeiska kamrater, och be om ursäkt för att vi inte lyckades stoppa Reinfeldt från att vinna valet 2006.

Mitt löfte till progressiva krafter runt om i Europa och världen? Att göra allt jag kan för att stoppa Reinfeldt från ännu en period som handelsresande statsminister i nedskärningar och nyliberal politik!

Nya Moderaterna är som de gamla

2010-05-20T18:15:00.001+02:00

Det Schlingmannska projektet "Nya Moderaterna" och "Nya arbetarpartiet" handlade bara om en retorisk kosmetika. Målet var att förvilla väljare att Moderaterna närmat sig en en Socialdemokratisk position. Den nymoderata parlören har egentligen aldrig backats upp av några huvudsakliga förändringar av politiken.

Tvärtom har politiken tagit form utifrån en resolut högeragenda. 70 miljarders skattesänkningar med fokus på höginkomsttagare, attacker mot fackföreningsrörelsen för att undergräva den svenska modellen på arbetsmarknaden, en raserad sjukförsäkring och rehabkedja - ja, det fortsätter närmast i all oändlighet. Det jag tycker är intressant är att när mandatperioden nu närmar sig slutet så börjar detta också åter att lysa igenom i retoriken.

Tillbaka i det gamla, skrev den fristående DN-krönikören Lena Andersson för två veckor sedan. Hennes text om de klassiskt borgerliga tankarna kring prestationsrättvisa och moral visar bara på några exempel av flera på hur retoriken åter blir allt mer högerorienterad. Ideologin lyser igenom.

Det fungerar inte för Fredrik Reinfeldt att prata om Tage Erlander i beundrande ordalag när samtidigt all hans politik syftar till ett mer osolidariskt och löst sammanhållet samhälle.

Slutsats? Ännu finns det hopp om att få en valrörelse som handlar om politikens innehåll, inte om hur politiken presenteras. Det vore bra för demokratin.

Den rödgröna budgeten i Malmö: jag gillar't!

2010-05-19T14:00:00.000+02:00

En kort passus mer om politisk strategi snarare än politiskt innehåll:

När de rödgröna i Malmö presenterade sin gemensamma budgetpolitik så baserade de den helt på den rödgröna budgetmotionen på riksnivå. På så sätt gjorde de mer än tydligt varför det är viktigt för Malmö med en ny regering under Mona Sahlin som leder landet!

Det väntade reaktionen kom också mycket riktigt omedelbart: de lokala borgarna blev sura som bin.

Alltså. Mycket underhållande. Mycket pedagogiskt. Mycket strategiskt.

Bravo!, till den rödgröna staben i stadshuset

Bryt högerns normalisering av massarbetslösheten!

2010-05-18T22:00:00.005+02:00

Att Sverige halkar efter jämfört med många andra länder är inte någon hemlighet. Här har arbetslösheten ökat snabbare och kvalade in över EU:s genomsnitt. För första gången på länge har Finland till exempel haft lägre arbetslöshet än Sverige. Varför är det så tyst om detta från regeringshåll?

Idag var Stig Malm i Malmö. Förutom en mängd olika arbetsplatsbesök inom industrin i Malmö och Lund, så höll han torgmöte på Möllevångstorget. Där berättade han en talande anekdot.

Under en period när Stig var ordförande för LO så var Mona Sahlin arbetsmarknadsminister. Han skrockade i mikrofonen och återgav att Sahlin nu påmint om hur det var då. Om arbetslösheten nådde två procent (2%) så visse hon att nu kom snart Stig och bankade på dörren - typ "Hörrudu, så här kan arbetslösheten inte få rusa iväg, nu måste ni göra något!".

Vilken oerhörd förskjutning i det offentliga samtalet, av vårt kollektiva krismedvetande! Idag framstår två procents arbetslöshet som utopiskt om man skulle lyssna på makthavarna i landet. Regeringen sitter ju lugna i båten trots att vi lider av en massarbetslöshet i landet. Oansvarigt och oacceptabelt!

Nej, det har blivit allt tydligare att den borgerliga regeringen inte klarar av att bekämpa krisens effekter. Det har inte blivit fler jobb av skattesänkningarna (Suprise suprise...).

Måtte vi vinna valet så att vi kan bryta deras ineffektiva bidragspolitik för att istället föra en kamp mot arbetslösheten. Så bidrar man till att bygga Sverige starkt!

Vad frustrationen handlar om? Att inte kunna utföra en medmänsklig plikt.

2010-01-17T11:10:00.009+01:00

När man twittrar så gäller det att vara medveten om att många kan läsa det man skriver. Förra helgen så citerade Kvällspostens ledarsida en twitterstatus som jag hade skrivit, och i torsdags så kontaktade Sydsvenskan mig om en annan nästan direkt efter att jag skrivit det (nytt medialandskap, någon?).

Markus Blomberg: "skriker om jag får fler invites/tweets om att skänka blod på grund av blodbristen. Hallå - vi FÅR ju inte! #Sverige2010".

Det är utifrån den lätt irriterade twitteruppdateringen som Sydsvenskan har valt att kontakta mig för att fråga vad jag menade. Utifrån samtalet med reportern Martina Glimberg är jag idag citerad i en artikel i Sydsvenskan, angående regelverket för blodgivning i Sverige.

Även om detta inte är en fråga jag driver politiskt så kan jag ändå privat bli ganska irriterad. Det råder just nu - som så ofta annars - akut blodbrist i landet. Med sociala mediers frammarsch så innebär detta till exempel en febril aktivitet av facebookgrupper, twitterupprop och ständigt länkande till sidor som uppmanar alla att göra sin plikt.

Well, I would if I could. Men så som regelverket ser ut så är det min plikt att inte donera blod och den plikten lever jag upp till. Jag har aldrig donerat blod oavsett sjukvårdens eventuella akuta behov eller inte.

När det gäller tänket bakom att män som har sex män betraktas som riskgrupp så finns där onekligen en logik ur ett smittskyddstänk, utifrån generella antaganden. Det problematiska är att när man upphöjer den teoretiska logiken till en praktisk princip som ska vara giltig för hela grupper, så vacklar dess giltighet i förhållande till andra så kallade riskbeteenden eller grupper. Jag tycker att den blir absurd i sitt anspråk på allomfattande relevans. Det refererar också Sydsvenskan:

"Han tror att många homosexuella uppfattar särreglerna som ”stigmatiserande”. Själv är han bara ”frustrerad” över att inte få ge blod.
– Det finns en logik i att smittrisken är större för män som har sex med män, men omvandlad till princip blir den väldigt styltig."

Vad den där frustrationen handlar om framkommer däremot inte riktigt i valet av citat. Det är synd för det var egentligen kärnan i mitt resonemang, och källan till min ursprungliga twitteruppdatering.

Jag konstaterar helt enkelt att jag ingår i en grupp som traditionellt sett under 1900-talet har varit enkelt att särdefiniera och som majoritetssamhällets offentliga institutioner gång på gång har betraktat som någon slags enhetlig grupp. Det styltiga regelverket får ses i ljuset av detta.

Jag ser det verkligen inte som någon mänsklig rättighet att donera blod. Men jag ser det som en medmänsklig skyldighet att göra det. Jag hoppas att alla som kan och får göra det också tar sig till en blodgivningscentral. Det är en viktig praktisk solidaritetshandling för att hjälpa andra människor.

Regelverket tillåter mig dock inte att vara solidarisk. Det är utifrån den frustrationen jag skrev en twitteruppdatering. Jag hade velat hjälpa men jag kan inte, till skillnad från många andra människor (som i praktiken kanske har ett mycket starkare riskbeteende). Kan ni alltså sluta skicka facebookmeddelanden om att jag borde donera om jag inte redan har gjort det?

Men hur som så var det är inte det som var poängen med min reaktion eller att jag valde att prata med Sydsvenskan. Poängen med det hela är att regelverket slår mot de med behov av donerat blod.

Det är synd om de som behöver sjukvård och inte kan få det på grund av blodbristen. Det är inte synd om mig.

Med avstamp i historien: framåt!

2009-09-27T17:30:00.000+02:00

För den som spontant tror att Arbetarrörelsens Arkiv i Skåne handlar om stora förvaringsutrymmen fyllda av gamla fanor och oändliga samlingar av protokoll - du har både rätt och fel.

Självfallet handlar arkivarbetet om att sortera, analysera och sätta arbetarrörelsens gamla besluts- och diskussionsprotokoll i sina historiska sammanhang, och ständigt värdera och omvärdera våra vägval och erfarenheter. Arkivet i Skåne har motsvarande cirka tusen hyllmeter sådant arkivmaterial, med brev och tidningsartiklar, dagböcker eller gamla anteckningsblock från gamla företrädare. En verkligen skatt för aktiva inom rörelsen, forskare, lokalbyggdsentusiaster eller alla andra med nyfiket sinne.

Dessutom är det en fröjd för alla oss som minns hur det var i källaren på Nobeltorget, med de fina nya lokalerna på Porslinsgatan som man numera huserar i.

Föreningen som sköter allt detta, Arbetrrörelsens Arkiv i Skåne, arbetar dock med så oändligt mycket mer än bara själva arkivarbetet. I föreningens statuter finner man följande ändamålsskrivning:

"Föreningen ska vårda och sprida kunskap om den skånska arbetarrörelsens kulturhistoriska värden. I detta syfte skall föreningen bland annat ta initiativ till och stödja lokala arkiv, främja och stimulera forskning samt verka för upplysning i tal och skrift."

Sven Kruuse

Föreningens ordförande Sven Kruuse kan med detta i åtanke vara mycket nöjd med det stora intresset för deras verksamhet. Ett exempel på detta arbete var ju den fantastiskt trevliga konferensen som man arrangerade i fredags. Uppfattade jag det rätt så var taket först satt till 70 deltagare, men vi blev trots detta 86 registrerade gäster plus ett flertal som dök upp utan att vara föranmälda och chansade på att få plats.

Med ett ambitiöst program och framåtsyftande innehåll så hade man lockat till sig en räcka celebra och mycket intressanta gäster (som jag ju berättade om i förväg). Hela konferensen dirigerades med stort engagemang och charm av föreningens vice ordförande, Roger Johansson.

Roger Johansson

Nu i efterhand så finns det blott ett par saker jag hinner konstatera. Birgitta Dahl är en gigant inom rörelsen, Örjan Nyström är lika tankeväckande i tal som i skrift, samt att vi alla bör minnas hur peppade och inspirerade vi kände oss efteråt. Vitaliserande. Ett framtidsinriktat och självkritiskt reflekterande över vår historia kan erbjuda oförtröttliga reformister både inspiration och riktning i sin verksamhet.

Kul att en konferens kring arbetarrörelsens historieskrivning kan kännas så framåtsyftande!

p.s.
Jag är nu ännu mer nöjd över att ovan nämnde Roger Johansson har tackat ja till att vara vår gäst vid LO Malmös halvårsmöte nu på torsdag, då han kommer att berätta och reflektera kring storstrejken 1909.
d.s.

_______________
För en längre reflektion, läs gärna Enn Kokks inlägg om konferensen.

I 'Föregångslandet Sverige' bygger vi 'Framgång för Malmö'

2009-09-24T13:50:00.002+02:00

Med mindre än ett år kvar till valet så börjar den politiska temperaturen att höjas rejält i våra olika politiska församlingar. Så är även fallet i Malmö. Det blir allt mer ett tydligt val mellan den Anja Sonesson-ledda alliansen och den av Ilmar Reepalu ledda rödgröna majoriteten. Vad ska då Moderaterna göra för att få in trovärdighet i sitt regeringsalternativ?

För det första så är det tydligt att Anja Sonesson har blivit tillsagd av partiledningen att det är dags att rätta sig i ledet. Den lokala alliansledaren har profilerat sig på demokratiska inskränkningar som utegångs- och besökförbud till specifika områden, arbetat hårt för så kallade svenskkontrakt (vilket ju i och för partistyrelsen obehagligt nog också gör) och vill göra indragna timmar i förskolan för barn till arbetslösa till någon slags profilfråga.

Moderaternas hårdingprofil i Malmö matchar inte direkt de mjuka alliansledarna på riksnivå. Men nu har Sonesson och den moderata ledningen i staden blivit tvingade att läsa Per Schlingmanns bok om hur den moderata politiken och retoriken ska förpackas. Tänk på allt det nyspråk som den moderata partisekreteraren har kämpat för att etablera som ny norm i det offentliga samtalet, och att det har ledit fram till att Fredrik Reinfeldt hyllar Tage Erlander och talar om att bygga "Föregångslandet Sverige". Nu ska Sonesson lära sig göra det samma på lokal nivå. Malmöborna vill ha moderaternas politik lika lite som väljarna i Sverige, och därför måste den förpackas.

Så ska man nog se debattartikeln Framgång för Malmö som Sonesson fick publicerad i Kvällsposten nu i veckan. Med slogans och metodbeskrivningar direktplockade från Schlingmannboken Framtidsvalet så ska Malmöborna vinnas med nyspråk, någon slags vag framtidsoptimism och ständig triangulering.

"Efter sexton år av oavbrutet socialdemokratiskt styre står utvecklingen stilla inom flera avgörande områden. Till skillnad från början av 1990-talet talas det numera tyst om vart Malmö är på väg. Visionerna om framtidens Malmö tycks ha stannat av i den socialdemokratiska politiken. Besluten om Malmö högskola, Bo01, Citytunneln och Öresundsbron var viktiga landmärken för sin tid, men att leva i det förgångna och fastna i historisk romantik är inget som för Malmö framåt."

Detta är så klart en avgörande taktisk positionering från moderatledaren. Anja Sonesson har insett att Malmöborna inte har känt igen sig i de lokala moderaternas attacker mot det Malmö som har etablerats under Ilmar Reepalus ledning i politiken. Tvärtom så är det ju till och med många moderater som valt att rösta på Socialdemokraterna i kommunvalet

Anja Sonesson har väl nu insett att det är en överlevnadsfråga att försöka lägga sig så nära Ilmar Reepalu som möjligt i de frågor som Malmöborna förknippar med stadens utveckling och framtidsval. Istället för att riskera att stå i Ilmars skugga vill hon träda fram i ljuset och försöker ställa sig bredvid honom.

"Malmömoderaternas vision är att Malmö ska vara en underbar stad att leva, bo, arbeta och åldras i. Vi slår vakt om vår gemensamma välfärd och tycker att det är viktigt att Malmöbon ges större bestämmanderätt i frågor som rör livsval. Vi ställer oss bakom satsningen på Malmö som förebild inom miljö och hållbarhet. Förbättrad trygghet och ett spektakulärt kulturliv ska befästa Malmös roll som tillväxtstad. Malmö ska vidare symboliseras av en modern och spännande arkitektur samtidigt som den gamla stadskärnan bevaras. [...] Vi vill se en sammanhållen stad där det viktiga inte är var du kommer ifrån utan var du är på väg."

Denna vision ska Malmös nya Moderater behandla genom sitt nya projekt "Framgång för Malmö" (jag vet inte mer om detta utöver att det är omnämnt i debattartikeln, det står ingenting på deras hemsida). De ska tala med malmöborna och låta flera vara med och påverka politiken. Antar att detta innebär att de blivit inspirerade av Socialdemokraternas rådslagsarbete.

Men Anja Sonesson får nog fortsätta att jobba på det faktiska innehållet i sin politik. Det räcker inte med att kopiera berättartekniska nyckelbegrepp som modern arkitektur och spektakulärt kulturliv, för de har alltid varit ett verktyg för ett mycket mer genomgripande samhällsbygge. Det handlar om att bygga ett Malmö för alla, där klyftor ska bekämpas. Detta vill ju inte Moderaterna.

När Reepalu och Sonesson deltog i en väljarchatt på Sydsvenskan så fick de frågan om de tror på jämlikheten och om vad de vill göra för den. Socialdemokraternas svar blir att vårt partis viktigaste frågor är arbete åt alla och jämlikhet. Sonesson är inte ens beredd att använda sig av ordet. Talande - och avgörande. För Malmös stora framtidsfrågor handlar om just jämlikhet och kamp mot klyftor, om att göra Malmö till en stad som fullt ut är till för alla sina medborgare. Här har Moderaterna inte svaren, varken ideologiskt eller sakpolitiskt.

För övrigt tror jag att Sonesson ska vara försiktig med uttalanden om att Malmömoderaterna vill att staden ska fortsätta var en förebild i miljöarbetet för hållbar utveckling.

När vi höll stadsdelsfullmäktigemöte igår för SDF Centrum så hade vi att behandla vårt remissvar på Miljöförvaltningens föreslagna miljöprogram och energistrategiprogram. All heder åt vår moderata viceordförande Torbjörn Tegnhammar, tillika ordförande för MUF i Malmö, för han talar klarspråk istället för nyspråk.

I sitt anförande så meddelade han att den borgerliga gruppen i Centrum var mycket oroliga över den negativa syn på bilismen som de fann i programmet, och tyckte att det var fel och onödigt att framöver försvåra för denna. De anförde också en stark oro över att miljöprogrammet skulle basera sina förslag (exemplet han talade om var vår bevakning av eventuellt höjda havsnivåer) på "hysteri istället för vetenskap". Kring energiprogrammet talade han också om behovet av en utbyggd kärnkraft, för att Sverige ska kunna stå säkerhetspolitiskt oberoende.

Även om det är möjligt att den borgerliga gruppens anmälda särskilda yttranden kommer att vara mer nedtonade, så vet jag att Torbjörn är intellektuellt hederlig och inte skulle förneka dessa uttalanden.

Ska Sonesson komma med fler sådana här debattartiklar så är det nog bäst för hennes egna framgång att hon låter fler lokala partiarbetarna läsa de schlingmannska manualerna för moderat nyspråk. Först då kan vi överhuvudtaget få en match inför valet.

[edit 28 sept]
Även Sydsvenskan har förstått det som att Framgång för Malmö är det avgörande borgerliga försöket att etablera bilden av en borgerlig vision för Malmö. En mer innehållslös vision får Malmöborna dock leta rejält för att hitta.

En helg i arbetarrörelsens tecken

2009-09-22T22:40:00.001+02:00

En av de sköna innebörderna av att välja att vara politiskt aktiv är att man aldrig behöver oroa sig över vad man ska ägna helgerna åt - det finns alltid att göra.

Nu på fredag (25/9) så har Arbetarrörelsens Arkiv bjudit in till en spännande konferens om arbetarrörelsens historia i Skåne. Tillsammans med de lokala förgreningarna av rörelsen så har de satt ihop ett riktigt intressant program med flera namnkunniga gäster.

Eller vad sägs om Birgitta Dahl, Enn Kokk, Fredrik Ekelund, Ronny Ambjörnsson, Örjan Nyström och malmöstjärnan Roger Johansson?

(klicka på bilden för större version)

Den konferensen slutar vid 16:30, och då bär det av med blixtfart till Malmö igen. Från klockan 17:00 är det nämligen dags för den återkommande sossepubben på Restaurang La Couronne vid Triangeln.

Huvudarrangörerna är Malmö Arbetarekommun tillsammans med ABF Malmö och LO Malmö, och den här gången är kvällens värdorganisation IF Metalls s-fackklubb i Malmö.

Alla medlemmar och sympatisörer är varmt välkomna!

Lördagens aktiviteter kommer att bestå i att den skånska delegationen inför Jobbkongressen ska ha sin första träff, men då den träffen inte är offentlig så fyller det knappast någon funktion att bjuda in till den.

Däremot så finns det självfallet aktiviteter för alla hågade själar nu på söndag kväll! Då är det dags för ännu en upplaga av Brännpunkt, nu i form av valvaka!

Från styrelsens sida i MSF var det självklart att den här gångens Brännpunkt skulle vara just i formen av en valvaka. På söndag är det ju som bekant dags för det tyska valet.

Valvakan kommer vi att hålla på Restaurang Nya Tröls vid Karlskronaplan. På plats kommer vi att guidas genom aktuella frågeställningar av Petter Larsson (politisk redaktör på Efter Arbetet) och föreningens egna Torsten Nilsson. Med bistånd av deras analyser och bakgrundsfakta kommer valet mellan socialdemokraten Steinmeier och kristdemokraten Merkel bli en initierad och spännande kväll för oss som är på plats.

Varmt välkomna även till detta!

Vilken helg vi har framför oss!

Kampen mot klyftorna: visioner om en sammanhållen och jämlik stad #2

2009-09-20T03:31:00.001+02:00

[läs gärna del 1 först]

I Malmö Stads ögon är alla vi invånare jämlikar. Så ser ju faktiskt den strikt formella verkligheten ut, men den säger föga om hur människor faktiskt har det i Malmö. Svaret där blir nämligen att det utifrån en hel del olika parametrar skiljer sig åt riktigt kraftigt. Även vår stad speglar och är en del av det svenska klassamhället. Istället för jämlikar så är vi idag en stad av ojämlikar. Tittar vi tio år framåt i tiden så måste vi ha börjat se otvetydiga förändringar till det bättre.

Ojämlikhet tar sig många uttryck men det kanske mest brutala måttet på dess konsekvenser som jag känner till är skillnaderna på livslängden hos människor. Malmöbor lever i snitt aningen kortare tid än svensken i gemen. Men hälsoklyftorna är än större inom Malmö. Beroende på vilka stadsdelar man väljer att jämföra så kan det skilja flera år. Ojämlikheter ger och tar med andra ord flera år i livslängd! Och så finns det de som säger att det är förlegat att tala om ett klassamhälle.

Det folkbildningsideal som jag beskrev igår, om fria människor som fritt och jämlikt ger och tar av varandras kunskaper och förmågor, och som därmed ger varandra och sig själva fler och bättre möjligheter i livet - det är utifrån sådana insikter vi måste bygga om vår stad. Malmö behöver bli mer jämlikt, sammanhållet och solidariskt för att fler människor ska kunna få förutsättningar att bli verkligt fria. Det vinner alla på.

"Strävan till trygghet har alltid stått i centrum för socialdemokratins politiska arbete - trygghet mot arbetslöshet, trygghet mot nöd och ekonomiska svårigheter. Det finns ingen motsättning mellan denna strävan till trygghet och viljan till frihet. I själva verket utgör känslan av trygghet ett frihetsvärde av enorm betydelse för den enskilda människan."

Orden ovan tillhör den nuförtiden ovanligt populära Tage Erlander. Att social och ekonomisk otrygghet har en negativ inverkan på folkhälsan och det allmänna stämningen i vår stad säger sig självt. Att kampen mot rasism, kvinnoförtryck och olika former av diskriminering är en av de viktigaste folkhälsopolitiska åtgärderna kanske inte känns lika självklart, men sant är det. Demokratifrågorna får inte underskattas.

Delaktighet och inflytande i samhället påverkar den egna livssituationen på ett mycket direkt sätt, och därmed även den egna hälsan. De demokratiska påverkansmöjligheterna måste vara tillgängliga på så många olika vis att alla kan hitta en ingång som passar just dem. Skolan måste fånga upp fler unga än vad den gör idag (skillnaderna i livslängd mellan dem med kort och lång utbildning är skrämmande). Malmöborna måste få en mer jämlik och rättvis ingång till arbets- och bostadsmarknaden. Idag ser vi istället hur klassklyftorna och segregationen i Malmö förstärker de underliggande socioekonomiska faktorerna bakom den bristande jämlikheten.

Här har vi en framtidsutmaning. Jag är inte så förmäten att jag tror mig ha de konkreta svaren på hur detta exakt ska mötas. Men jag är övertygad om att vi måste ta kampen mot klyftorna i alla dess former så att vi kan få Malmö till en mer sammanhållen och jämlik stad. Det är därför nödvändigt att vi har ett politiskt styre i kommunen som är beredd att låta jämlikhetsperspektivet genomsyra all planering och utförande inom samtliga verksamhetsområden. För detta kräver breda åtgärder.

Det handlar om att bygga ihop staden via väl planerad förtätning och utbyggnad, via att kulturutbud och arbetstillfällen inte klumpas ihop utan etableras utspritt. Vi behöver en kraftigt utbyggd och förbättrad kollektivtrafik som kan knyta ihop stadens olika delar, så att inget område känns långt bort eller främmande att vara på vare sig det gäller för jobb eller fritid. Det handlar om att förbättra det befintliga beståndet av bostadsområden - ingen ska behöva flytta från områden i Malmö för att de känner tvingade utifrån otrygghet eller dåliga standard. Hela Malmö ska vara till för alla Malmöbor.

Att bekämpa klyftorna och tillsammans bygga ett Malmö som känns sammanhållet och präglas av solidaritet i utvecklingen är inget vi kan försöka göra över en natt. Och visst kan det känns närmast utopiskt att tala om ett Malmö utan klassklyftor. Det finns inte ett majoritetskommunalråd vars verksamhetsområde inte skulle behöva vara engagerat i ett sådant arbete. Men vi måste försöka för det enda anständiga är ändå att aldrig acceptera den ordning som nu råder. Det måste till en bättre och mer jämlik fördelning av goda livsförutsättningar och möjligheter i Malmö. Vi måste få fram och stärka insikten om att alla vinner på att fler får det bättre och känner makt över sitt eget liv.

Låt mig därför säga det en sista gång. Vi har ett samhällsansvar att göra folkhälsan bättre och mer jämlik. Ett Malmö med minskade klyftor, ökad delaktighet och fler som känner makt över sina egna liv är också ett Malmö som sammanvägt står sig starkare och är bättre.

Kampen mot klyftorna: visioner om en sammanhållen och jämlik stad

2009-09-19T23:48:00.007+02:00

Det var verkligen inspirerande att delta på ABF Malmös jubileumsfirande tidigare idag. Efteråt så har tankarna malt på och förstärkt mig i min tro på att jämlikhet verkligen måste vara rättesnöret för vår politik de närmsta åren. Jag ska tillåta mig själv att utveckla detta lite längre, men först åter till ABF-verksamheten.

Folkbildningen ligger mig oerhört varmt om hjärtat. Den är ett verktyg för såväl det egna livslånga lärandet som för ett rättvist samhälle och en bättre värld. Det tycks mig finnas en närmast unik kraft i detta med att människor fritt väljer att ge och ta utav varandras kunskaper, frågeställningar och erfarenheter på de jämlika villkor som till exempel studiecirkeln erbjuder.

Tillsammans blir deltagarna starka och ingen individ förlorar på att någon annan får förkovra sig. Tvärtom så ligger insikten djupt förankrad inom folkrörelsernas verksamheter om att kunskap och möjligheter inte blir mindre värda för att de delas av fler. Detta är något för en socialdemokratisk politiker att ta fasta på!

Jag vill se samma insikter prägla utvecklingen i vår stad. Det samma vill Socialdemokraterna i Malmö. Jag inspireras fortfarande av den kommunalpolitiska upptakt vi höll för några veckor sedan, och av Katrin Stjernfeldt Jammehs tal om folkhälsopolitiken. Det är tydligt för oss att vi som stad utan tvekan vinner på att tillgången på möjligheter och goda livsförutsättningar sprids mer jämlikt mellan oss som bor och verkar här.

Att uppnå detta kommer dock att kräva stora ansträngningar för på många sätt så är Malmö en itudelad stad. I vår stad ser vi tyvärr hur klassklyftor och segregation förstärker den i botten liggande socioekonomiska ojämlikheten. Detta är verkligen illa, för klyftor och orättvisor är sämsta tänkbara drivkrafter för Malmös utveckling. Att ta kampen mot ojämlikheten och för en sammanhållen stad handlar med andra ord både om att värna den enskilda individens intressen och att se till det bästa för samhällets intressen i stort. Klassisk socialdemokratisk politik med andra ord.

Det är nämligen min bestämda uppfattning att vi har haft för lite av sådan de senaste decennierna, inte för mycket. Vi har omfördelat för lite, inte för mycket. Det går enkelt att demonstrera med det tragiska faktumet att det land i västvärlden där klyftorna ökat mest de senaste tjugo åren är Sverige. Tendensen med ökade klyftor har så klart påverkat även Malmö. Klassamhällets samtliga baksidor framträder här med all oönskad tydlighet. Självfallet hade borgarna inte rett ut detta bättre. Se bara vad de gör nu när de styr landet.

Men här är det viktigt att vara ärlig. Vi Socialdemokrater sanerade samhällsekonomin utefter vår bästa förmåga och med gott resultat som så, men vi släppte på flera olika nivåer efter på vår egen idédebatt och tappade skärpan i vad som alltid varit vårt ständiga blickfokus: jämlikhet och full sysselsättning, för alla i vårt samhälle.

Formellt sett så har alla Malmöbor lika värde. I verkligheten råder däremot knappast någon jämlikhet vad gäller livsförutsättningar och möjligheter. Detta är en oacceptabel ordning som måste ligga högst upp på vår dagordning att motverka och förändra till det bättre.

Detta med att sätta jämlikheten först, det återkommer jag mer till i nästa inlägg. Frågorna förtjänar mer än ett mastodontinlägg som riskerar att inte läsas. Fler visioner om sammanhållen och jämlik stad imorgon med andra ord!

Lyftet: Jag vill! Jag kan! Jag måste!

2009-09-19T15:53:00.008+02:00

Idag deltog jag på firandet av ABF Malmös 90-årsjubileum. Med anledning av firandet hade ABF tillsammans med Malmö Förskönings- och Planteringsförening beslutat att ta fram en skulptur som skulle tolka ABFs gärning i staden under åren som förbundet nu verkat här.

Uppdraget gick till skulptören Fred Åberg, vars konstnärsbana själv inleddes med ABF-kurser. Det blev ett försök att fånga i alla fall delar av folkbildningens själ och dess potential för de människor som fritt väljer att ge och ta utav varandras kunskaper och erfarenheter för sin egen och andras bildnings skull. Därav namnet:

Lyftet
Jag vill! Jag kan! Jag måste!

På bilden ovan ser ni arbetsmaterialet. En pojke som förmår greppa, lyfta, något så stort att det nästan ser omöjligt ut. Med lite möda så lyckas han dock och belöningen är stor.

Självfallet var stora delar av den malmöitiska arbetarrörelsen på plats, med en mängd nuvarande och gamla trotjänare. "Alla var där", som Carina Nilsson menade på.

Programmet bjöd på både musik och tal. Både ABF och Planteringsföreningen berättade om sina ambitioner med skulpturen, och ABF diskuterade folkbildningens inre väsen och dess oändliga möjligheter. Personliga erfarenheter av dessa möjligheter bjöd Malmös drottning av arbetarlitteraturen på, Mary Andersson, som ju själv växt upp i barnrikehusen kring Sorgenfri där ABF-huset ligger. Hon höll ett klockrent tal med olika personliga anekdoter kring vilken roll ABF Malmö har spelat i hennes liv. Fantastiskt.

Fred Åberg avslutade arrangemanget med att den färdiga skulpturen avtäcktes, till de närvarandes jubel och applåder. Vilken perfekt offentlig utsmyckning att pryda torget framför ABF-huset med.

(Bild: Carina Nilsson, via Facebook)

Hurra för folkbildningen och kraften i folkrörelsearbetet. Jag önskar ABF Malmö all lycka i framtiden, och ser fram emot att få vara med om fortsatta framgångshistorier om fritt kunskapande och samhällsomdanande.

Grattis ABF!

______________
För övrigt skrev Sydsvenskan om en annan del av den lokala arbetarrörelsen idag, nämligen om Socialdemokraterna. Artiklarna har fokus på våra vägval inför valet 2010 och du kan läsa dem här, här och här.

Sociademokratisk politik för 2010-talet: sakpolitiken

2009-09-18T23:44:00.004+02:00

Framöver kommer mitt liv att fyllas av oerhörda mängder sakpolitik. Vad än borgerliga ledarskribenter må hävda utifrån sina ideologiska agendor så presenterar nämligen Socialdemokraterna stora volymer av konkret oppositionskritik och egen reformpolitik.

Vår socialdemokratiska riksdagsgrupp har presterat ett samhållet socialdemokratiskt alternativ trots att vi parallellt inom rörelsen har haft en mycket omfattande rådslagsprocess som har engagerat hundratusentals människor. Tillsammans med våra rödgröna kamrater har vi redan presenterat en stor mängd substantiella överenskommelser och motioner.

Inför vår egen partikongress har vi ombud nu fått hemskickat 7.7kg med handlingar! Enbart motionerna är 1107 stycken till antal. Mona Sahlin och Ibrahim Baylan har att göra när de samlar partiet.

Här hemma så har partidistriktet hållit ett omfattande regionalpolitiskt rådslag för alla 33 arbetarekommuner, med hjälp av våra förtroendevalda inom Region Skåne. Vår egen arbetarekommun har just nu förslag på ett sjukvårdsprogram och ett näringspolitiskt program ute på remiss hos våra s-föreningar och enskilda medlemmar.

Samtidigt har vi i år tidigare än förr landsatt hela vårt projekt med att arbeta fram ett förslag till kommunalpolitiskt handlingsprogram för Socialdemokraterna i Malmö – och gör det som en demokratisk och medlemsstyrd folkrörelse. Våra arbetsformer har ett värde i sig och de säger mycket om vilken politik vi tillsammans formar.

För övrigt producerar vi även stora mängder ung Socialdemokratisk idédebatt inom och nära våra medlemsled (tänk exempelvis Snart går vi utan er, Den grå vågen eller Från smedja till sambandscentral) men det återkommer jag till snart till.

Låt mig konstatera det igen: Socialdemokraterna i Sverige, Skåne och Malmö har oerhörda mängder av sakpolitik och konkreta reformförslag att behandla, diskutera och ta ställning kring. För oss medlemmar i partiet som väljer att aktivt delta i de här olika processerna så finns det med andra ord ingen anledning att oroa oss för att ha för lite att göra det närmsta halvåret.

Så nästa gång du läser att Socialdemokraterna eller den rödgröna oppositionen saknar ett vitalt internt arbete för att bygga upp vår politik och ta fram (ännu fler!) konkreta förslag, tro inte på det. Det kunde inte vara längre bort från sanningen.

Vikten av facklig organisering: dags att gå från ord till handling

2009-09-17T23:45:00.004+02:00

För att värna det fackliga löftet och den svenska modellen måste både LO och samtliga LO-förbund stärkas. Vi måste helt enkelt bli bättre på att ta hand om oss själva genom att ta hand om varandra. Så enkel och självklar är faktiskt den organisatoriska målsättningen.

Trots detta är vi alla medvetna om hur medlemssiffrorna har haft en negativ utveckling. Krismedvetenheten har i och för sig aldrig riktigt fått genomslag på den tvärfackliga verksamheten. Det senaste decenniet har dock bjudit mer på fagra ord snarare än konkret handling för att etablera en övergripande strategi för att komma tillrätta med sjunkande organisationsgrad.

Under måndag-tisdag så deltog jag på min första distriktsordförande/ombudsmannakonferens på LO-drivna Runö Folkhögskola utanför Stockholm. På plats var även flera anställda från vårt centrala kansli i Stockholm, samt ledningen för LO.

Som lokalt anställda ombudsmän var till exempel även jag och LO Göteborgs ombudsman Leif Andersson inbjudna (LO har annars framför allt anställda ombudsmän på distriktsnivå). Det var självfallet väldigt givande att medverka, särskilt för mig som är förhållandevis ny på jobbet. Kul också att få spendera mer tid med LO Skånes nya ordförande Jimmy Runesson då vi inte känner varandra sedan tidigare (trots att vi båda är Kommunalare). Nu fick jag ansikten på en massa namn och fick svar på frågor. Idéerna är flera och nu handlar det snarare om finna tid än att behöva leta efter engagemang att omsätta allt till handling, förankra och producera till praktisk verksamhet.

Vi diskuterade ett flertal olika saker som kommer att ha stor inverkan på vår verksamhet det kommande året. Självfallet fokuserade vår avtalssekreterare Per Bardh på att tala om avtalsrörelsen och allt som just nu sker kring den. Den ständiga favoriten från SSU-kongresserna, LO:s vice ordförande Ulla Lindqvist, talade om det facklig-politiska arbetet inför valet 2010 samt om den socialdemokratiska partistyrelsens olika förslag inför partikongressen.

Wanja Lundby-Wedin valde att diskutera prioriterad verksamhet under hösten och det det kommande verksamhetsåret med oss. Hennes tydliga betoning av den kanske mest grundläggande frågan glädjer mig. Från LO-ledningen kommer nämligen samma budskap som numera hörs i medlemsleden och bland förtroendevalda över hela Sverige: organisera, organisera, organisera.

För hur tar vi bättre hand om oss själva och varandra? Jo, genom att faktiskt se till att vi blir fler som organiserar oss. Ett målmedvetet arbete för större och bättre medlemsrekrytering är en av de allra viktigaste arbetsuppgifterna för att också värna kollektivavtalen och den svenska modellen, för den bygger på att vi är många som tillsammans gör varandra starka som part på arbetsmarknaden. Vi måste helt enkelt bli fler LO-medlemmar genom att höja organisationsgraden inom de yrkesgrupper våra förbund organiserar.

Likafullt som det ligger i intresset för varje enskild fackmedlem att kamraterna på arbetsplatsen alla är medlemmar i facket, så ligger det ett lika stort intresse i att så många andra som möjligt också är det - både inom den egna branchen men också i de övriga LO-yrkena, men också på den svenska arbetsmarknaden i stort. Ingen arbetare tjänar på minskad facklig organisering.

Därför måste det vara enkelt att bli och vilja förbli medlem. LO-kongresserna har tagit fram och beslutat om flera olika förslag för att stärka vår medlemsrekrytering.

Mycket återstår dock att faktiskt genomföra och det behövs mer än kampanjer som Gå med i facket och Fackets Hjälptelefon. Nu känns det dock som att LO som medlemsorganisation är medveten om detta från gräsrots- till ledningsnivå, och på bredden ut genom alla de olika medlemsförbunden. Nu finns dt förutsättningar för att det tvärfackliga perspektivet kan bli en del av den medlemsrekryterande/medlemsvårdande vardagen.

Dags att gå från ord till handling! Vi ska bli flera!

Jämlikhet: kamp mot klassamhällets orättvisor

2009-09-16T23:58:00.004+02:00

Nu i helgen så samlades Socialdemokraternas förtroenderåd. På plats höll Mona Sahlin ett ideologiskt brandtal mot växande klyftor i ett samhälle som blir allt mer itudelat som ett resultat av högerpolitiken. Vi Socialdemokrater håller på att forma ett starkt och progressivt politiskt program för en helt annan samhällsinriktning.

Missförstå mig inte. Jag har synpunkter på flera saker i talet. Men det handlar om partistyrelsens val av inriktning och tilltal. För mig handlar inte detta om återställare eller om att nostalgiskt drömma sig tillbaka till något Sverige utav förr. Det handlar heller inte om att blunda för krassa fakta. Sverige var det land i västvärlden där klyftorna ökade mest de senaste tjugo åren. Under huvudparten av den tidsperioden så regerades Sverige av Socialdemokraterna. Vi sanerade samhällsekonomin med bravur men släppte efter på vår egen idédebatt och tappade vårt ständiga blickfokus: jämlikhet och full sysselsättning.

Nu börjar jag dock känna att denna ständiga ideologiska kräftgång är över. Det finns en stark medvetenhet inom partiet om vilka skäl som låg bakom att vi inte fick väljarnas förtroende i valet 2006.

När Socialdemokraterna inte föreföll trovärdiga i kampen mot klyftor och orättvisor så upplevde inte längre väljarna att Socialdemokraternas tal om utbyggd trygghet och mantran som "jobben kommer" var annat än retorik.Samhällskritiken satte inte tillräcklig prägel på vårt tilltal eller vår analys, kampen för jämlikhet och full sysselsättning var inte i fokus.

Den bakläxan har vi lärt oss av med råge. Varken vi eller Sverige har råd med fler sådana misstag från arbetarrörelsen.

Klassamhällets orättvisor är inte och kommer heller aldrig att vara vårt svar på de utmaningar Sverige och världen står inför. Vi inom arbetarrörelsen ser istället helt andra förutsättningar för utveckling. Vår politik för fler jobb och ett bättre samhälle kommer därför inte att baseras på att människor ska känna rädsla inför vad morgondagen har att erbjuda. Vi både förstår och tror på värdet av jämlikhet.

Det är detta helt grundläggande självförtroende kring klassisk socialdemokratisk ideologi som glädjer mig med talet.

"I grunden handlar det förstås om värderingar. Det är värderingarna som styr politikens handlingar. En fråga räcker för att mejsla ut de två tydliga alternativen i svensk politik: Vad är det som skapar utveckling i ett land?

De borgerliga tror att det är klyftor och orättvisor. Vi socialdemokrater vet att det är sammanhållning och solidaritet. Huvudkonflikten i valet 2010 lyder: Jobb – eller växande klyftor. Där står striden.

I den striden står det alltmer klart att vi kommer att möta en arbetslöshetsallians. Jobben blir den stora frågan. Sociala klyftor skapar inte jobb. Klyftor skapar ofrihet, utslagning, konflikter – och rädsla, den sämsta av drivkrafter i ett samhälle.

Det är små klyftor, stor social rörlighet och omställningstrygghet som skapar dynamik. Som skapar tillväxt och nya jobb."

Vi Socialdemokrater tror inte att det är klyftor och orättvisor som får ett land att utvecklas, utan kampen mot dessa. Därför kan klassamhället med alla sina orättvisor och klyftor aldrig vara ett frihetens samhälle. Inom klassamhället finns aldrig förutsättningarna för alla individers frigörelse. Vilken styrka att det återigen är detta vi utformar och profilerar vår politik kring!

Vi bär med oss detta till vår partikongress i höst. Dessa insikter kommer där att prägla vår syn på hur utbildningspolitiken ska utformas, och hur våra trygghetssystem bör byggas för att erbjuda människor verkligt stöd vid omställning eller behov av hjälp. Varken Jan Björklunds (fp) återvändsgränder inom skolan eller Anders Borgs (m) ökade klyftor ger några svar. Fler chanser och bättre villkor för fler av människorna i Sverige är det som långsiktigt bygger Sverige hållbart och som kan göra fler individer fria och starka.

På jobbkongressen i höst så kommer jag att vara ett av kongressombuden i temagruppen för utbildningsfrågor. Jag ser fram emot att vara med och påverka och besluta om en ny socialdemokratisk skolpolitik.

Utöver att forma en framtidsinriktad skolpolitik som förmår att låta fler växa än vad som sker idag, så handlar det om att vi har en politik för fler och bättre jobb, mer och bättre välfärd, fler chanser för fler människor. Full sysselsättning och jämlikhet kommer att vara fixpunkter för allt vårt arbete. Ett envetet reformistiskt arbete ligger framför oss.

Låt oss prata mycket om ideologin och värderingarna bakom detta under det kommande året. Likt Sahlin så skyr jag inte en sådan debatt. Jag känner mig tvärtom trygg i att låta vår verklighetsbeskrivning och våra förslag ställas i jämförelse mot den hårdföra högerpolitiken från regeringen.

Konflikten står i grund och botten om huruvida Sverige ska ledas av politiker som tycker att det är bra eller tycker det är dåligt med klassamhället. Det är om denna grundläggande fråga vi går till val nästa år. Därför ska jag göra mitt yttersta för att folk väljer att lägga sin röst på Socialdemokraterna i valet, för en rödgrön regering som förstår och tror på jämlikhet som nyckel till sann utveckling.

Vad ska du göra för att bidra till regeringsskifte i Sverige?

________________
- Du kan läsa hela Mona Sahlins tal från förtroenderådet här.
- Missa inte heller hennes blogginlägg om Fredrik Reinfeldts regeringsförklaring.
- Läs för all del även gärna hennes Newsmillartikel om den rödgröna valsegern i Norge.

Avtalskonferens med LO: samordning, samordning, samordning

2009-09-12T15:47:00.002+02:00

I torsdags var jag med på min första avtalskonferens med LO, på Backagården i Höör. Det var en oerhört givande upplevelse.

Det hela inleddes med att Mats Morin, LO-ekonom, gjorde en initierad dragning kring det ekonomiska läget i Sverige, Europa och världen i stort. Det var väldigt givande att höra hans dragning efter att under våren ha läst LO-ekonomernas utförliga analys Löneutrymmet i djup lågkonjunktur tillsammans med Ekonomiska Utsikter våren 2009. Han kunde också ge en aktuell djupdykning i det nya underlag som kom förra veckan, i LO-ekonomernas nyhetsbrev för september 2009 där de uppdaterade sin analys med fokus på den svenska ekonomin.

Per Bardh

Vår avtalssekreterare Per Bardh började med att beskriva LO:s analys av de strandade huvudavtalsförhandlingarna, och arbetsgivarnas agerande i samband med detta. Sen gjorde han en fortsatt beskrivning över det allmänna stämningsläget mellan arbetsmarknadens parter sedan dess, över finanskris och in i avtalsrörelsens början där vi befinner oss nu.

Var står vi nu då? LO-förbunden ser att det finns ett löneutrymme, och att det hade varit negativt för den svenska ekonomin om vi inte tar ut det. Samtidigt finns det nu ett utrymme för att lägga fokus på andra viktiga frågor för oss.

På konferensen medverkade flera avtalssekreterare, så som Sven-Olof Hellman (SEKO), Veli-Pekka Säikkälä (IF Metall) och Marcel Carlstedt (Transport). Tillsammans med Per Bardh så talade de om en stark samordning, och en målmedveten intern process för att prioritera fram stora kärnfrågor som vi inom alla förbund ska driva gemensamt. I dagsläget ser det ut som att följande punkter kan komma att bli de gemensamma kraven:

* Jämställda villkor.
* Rätten till heltidsanställning.
* Kampen mot visstidsanställningarna.
* Att förhindra företag att via bemanningsföretag gå förbi LAS

Personligen kan jag säga att punkterna ovan känns djupt tillfredsställande, och har legat högt på önskelistan länge. Om vi driver de kraven samordnat och kraftfullt så tror jag att många medlemmar förutom mig kommer att gå in i avtalsrörelsen med ett lustfullt engagemang. Men det blir tufft. Inga av punkterna ovan ligger på arbetsgivarnas dagordning, tvärtom.

Det är enkelt att konstatera att arbetsgivarsidan har tagit varje chans de har sett till att pressa facket. De små arbetsgivarna har lagt sitt huvudfokus mot LAS (tänk till exempel på Företagarnas intensiva kampanjande) medan de stora arbetsgivarna inriktar sig mot rätten till sympatiåtgärder.

Utifrån klart ideologiska skäl så vill arbetsgivarsidan splittra samordningen mellan och inom LO-förbunden, decentrialisera lönebildningen ner till företagsnivå och minska löntagarnas påverkansmöjligheter vad gäller anställningar och uppsägningar. På sikt undergräver man kollektivavtalen, den solidariska lönepolitiken och den svenska modellen. Riskerna för löneglidning och att Sverige skulle riskera att prisa ut sig skulle dessutom vara ständigt överhängande.

Vi ska inte medverka till att den här utvecklingen tillåts äga rum. Tvärtom ska vi bjuda på motstånd. Detta kräver att löntagarna i stort står på sig, och att arbetarna inom LO håller samman. Därför blir det bestående minnet av avtalskonferensen: samordning, samordning, samordning.

Tillsammans är vi starka. Tillsammans kan vi värna det fackliga löftet och den svenska modellen. Tillsammans kan vi också bygga en framgångsrik avtalsrörelse.